Sofia i GHANA

Hej, ni som fortfarande hittar hit!

Ja, dålig uppdatering efter avskedet av Mampong. Det var jättesorgligt, att krama familjen, gå ut till stora vägen genom byn en sista gång när alla vinkar och säger "bye bye". Utbölingen bar ut ALLT vårat bagage (på huvudet..?), och sen var det kramkalas och tårar, att säga hejdå till en lillebror för resten av livet är inte lätt. Vi kramade sönder honom med tårar i ögonen, men han avslutade på älskade Utbölingen-sätt, med en varsin high five och ett leende, sen skuttade han hemåt igen.. Den killen, vad jag saknar honom. Så var det Pastorns tur, vår fixare och hjälpare, räddare i alla lägen! Älskade vän, en vän för livet. Det var i tårar vi rullade från tro-trostationen, och genom VÅRAT Mampong, för allra sista gången. Vad jag saknar det!!

Det blev sen en väldigt rolig vecka i Accra, med en hotellbokning som visade sig vara ett totalt knarkarkvarter så vi flydde med hela packningen, och hittade efter många om och men Hotel Crown Prince i centrala Accra. Där fick vi massa vänner och massa humor (som alltid..), och vi tillbringade dom flesta dagarna på La Beach, underbart. Nyår, ja..? Vi somnade kvart i 11, efter lite fried rice, och vaknade när festen började utanför fönstret. Dagarna gick långsamt, vi njöt, men visst var hemlängtan nästan olidlig!

Och så rullade vi genom Ghana för sista gången, mot flygplatsen. Checkade in, och åt vår sista portion fried yam (men inget slår Mamas yam<3!). Det var med blandade känslor, en klump i magen och tårarna nära, men med längtan efter SVERIGE och familj som övertygade hela mig om att jag ville hem nu, vi klev på planet. Flygningen gick utan problem, och älskade fadern och Elin mötte oss, oslagbart! Jag behövde bara kliva ut i svensk -15 celsius för att tappa rösten, men jag och Emma bladdrade i munnen på varandra, från Arlanda till Djura. Vi tryckte en pizza i bilen, och det var LJUVLIGT!!!

Sverige är ett så ofantligt vackert land! Det är så rent, det är så fint. Det luktar ljuvligt, och det är så tyst. Och tomt. Det var jättejobbigt att krama älskade Emma hejdå, om så bara för ett dygn, men jag saknar att ha henne nära, JÄMT. Och så rullade vi upp till Tibble.. Jag SPRANG in och kramade äntligen om mamma och Julia, världens bästa känsla, oslagbart! Just första timmarna hemma, kan vara bland dom bästa någonsin. Det var värt ganska mycket, man orkar gå igenom en hel del, bara man får komma HEM. Det var så mysigt överallt, med julstämning och julklappar, pepparkakor, VATTEN, toalett, sängen, ta en dusch, och äntligen få äta TACOS! Ja, jag har svårt att tro att svensk mat någonsin kommer smaka så gott som den dagen.. På måndagen fick jag krama AMANDA, träffa Towe, och åka hem till Lovisa som hade bakat kladdkaka. Vilka vänner jag har, och var underbart det var att se dom igen! Att krypa ner under duntäcket för första gången på 91 dagar, var inte helt fel det heller..

Och ja, nu är jag på svensk mark igen. Som jag har längtat, men som jag längtar tillbaka.. Av hela mitt hjärta! Och det kommer jag nog göra, en lång tid framöver. Det är jobbigt att vara hemma, allt känns så nytt, men samtidigt är allt som vanligt, ALLT. Samma människor, samma rutiner, samma liv, och det är klart att det kommer ta sin tid att anpassa sig. Det är väl kulturkrock igen, särskilt när man känner att man nästan förstår afrikanerna bättre än svenskarna.

Och vilken resa vi har fått vara med om, det går inte att säga något annat. Långsamt går det upp för mig vad vi har varit med om. Och det är inte lite det! Ja, det får nog ta den tid det tar att "komma hem" och landa, på riktigt. Jag tittar på bilder och känner så mycket. Jag har börjat läsa igenom bloggen igen, och jag skrattar och gråter om vartannat. Det är skönt att ha Emma, någon som förstår.. Och ja, såklart, livet blir aldrig detsamma igen.

Det kommer en liten "sammanfattning" av resan så snart jag får ork och tid, tänker lägga ut en massa bilder och skriva lite. TACK igen alla som har läst och stöttat med kommentarer, det har värmt och peppat så obeskrivligt!

KRAM från ett iskallt Dalarna.

Hej alla mina saknade alsklingar darhemma!

Forst maste jag bara saga AMANDA, TOWE, LOVISA och saklart hela bastaste familjen (Elin ingen ska bli slagen, ingen fortjanar det, jag lovar!) jag saaaaaknar er sa fruktansvart mycket, men det ar sa GULD vart att veta att hur langt borta ni an ar sa har jag er alltid och det gor mig lycklig!

Ja, forra inlagget var inte sa roande och muntert, men jag ska gora mitt basta! Ja, i onsdags for jag och Emma till "byn bortom (dom vackraste i varlden) bergen", Jamasi och fick antligen anvanda internet. Sen atervande vi till barnhemmet, som alla andra eftermiddagar. Maste beratta en liten hemsk upplevelse dar pa kvallen, jag satt och matade Esaja, den nast minsta bebisen typ en manad gammal, men han ville inte ata utan allt rann ut. Da tar Piraten som vi kallar en av dom som jobbar (ovriga nicknames ar Trollet och Haxan, sa trevliga arbetskamrater har vi) lilla Esaja och HALLER i honom sa han inte kan andas, hon tar bort korken pa nappflaskan och ja, som sagt, haller. Efterat kraks Esaja i hela sangen. Man blir sa frustrerad over deras uppfostringsmetoder... Pa kvallen regnade det, vi satt ute som vanligtoch at middag och tittade pa varlden fran Mamas uteplats, en av mina favoritplatser i hela varlden. Sen gick jag in och la mig pa soffan och vaknar en timme senare av att mina egna svettdroppar rann nerfor kinden. Sant ar livet har! Lille Albert lag nedanfor pa mattan och sov annu djupare.. Ja, jag var inne i en mat- och sovdepression dar ett tag det enda som gjorde mig glad var att tanka pa mat, ata mat, och nar det var dags att sova, men jag tar mig langsamt ur den.

Pa torsdagen jobbade vi som vanligt, och pa lunchrasten gjorde vi, ni kommer inte tro er ogon... Jag tog pa mig plasthandskar och STADADE VAR TOALETT efter sex veckor, ja, jag borjar ju inse det har med Sofia, Emma, hygien.. Fran och med nu blir det veckostadning kan jag lova. Pa lunchen var det kris, och vi fick risboll till lunch. Krak! Sa vi gick en superrask powerwalk in till town och tillbaka, och i pasen hade vi annu en choklad. Inte lika gudomligt som forsta gangen, nu smakade det mest blockchoklad, men det var kanske tur att den inte var sa god sa det ine blir nagon vana.. Pa kvallen hangde vi med vara, faktiskt, underbara smabroder. Gud vad jag kommer sakna att ha dom runt sig standigt! Lille Albert 6 ar och sa min favoritmanniska av alla hittills, Utbolingen (som vi fortfarande kallar honom i brist pa annat namn..), 13 ar. Han forstar inte engelska har vi nu antligen fattat, sa vad man an sager "Do you know where Yvonne is?" svarar han YES "can you show us where she is?" YES, och sitter kvar och tittar pa teve. Han sager ocksa alltid "Ooh, Sofaja" eller "Ooh, give me small ball" for han och lille A ar ocksa riktiga skitungar och sa fort vi glommer stanga dorren efter oss (vilket ar en av dom sakerna nog Emma inte kommer sakna med mig nar vi kommer hem) sa kommer dom alltid in och borjar grava i bagarna dar dom vet att vi har leksaker. Men hur som helst, sa var det Emma, Albert och Utbolingen mot Sofia i ett kittelkrig och jag lag pa golvet och skrek om nad.. Ibland kan sa lite gora en sa lycklig. Utbolingen har ocksa borjat med en trevlig vana att krama oss och idag fick han en puss pa kinden av oss (efter att han skurat varat golv. Sex veckor efter att vi kom, och vi fortfarande inte hade fragat om vi fick lana golvmoppen, tror jag Mama fick nog och skickade in Utbolingen for att gora det. Pinsamt?)

Ja, annars har vi verkligen fatt rutin pa livet har.. Vakna, frukost, barnhemmet med blojbyte, madrasstvattning, pakladning av barn, bebisfrukost, bebisbad, och sa till sist lagga alla, rena med rena kalder och blojor. Lunch med antingen tvattning, internet, styrketraning, kortspel, njuta av att inte gora nagonting. Sen barnhemmet igen, blojbyten, sa mycket mys och lek vi hinner, forbereda kvallarna som oftast ar ganska kaotiska med att sa gott vi kan lagga i ordning blojor och klader. Sen ar det middag for bebisarna, ibland halv fem, ibland halv sex, beroende pa vem som jobbar. Rutiner for barnen ar inget prioriterat...

Sen ar det att fa alla i sang, ibland lagger vi ALLA cirka 20 bebisar, ibland hjalper nagra i personalen till, men det ar valdigt begransat.. I borjan var det svart, men vi blir duktigare och duktigare. Igar fick vi forresten en ny bebis, som foddes i forrgar, helt galet! Igar var det ocksa Santa Monicas Day (hela omradet dar barnhemmet hor till, med skolor och allt) sa vi kladde dom stora barnen i fina shorts och kjolar. Det ar forovrigt en av dom aldre barnen som har blivit besatt av mig.. Nagra barn foredrar Emma (hon ar ju faktiskt barnmanniskan av oss tva) och det ar ganska gulligt, men han som blivit kar i mig ar "Anton" som vi kallar honom (han ser ut som en Anton) och han ar vad jag skulle kalla ganska efterbliven. Han springer och slar dom andra barnen och ibland aven oss och han ar faktiskt laskig (nagra av er minns val Daniel pa min gata, pa den nivan ar han nastan..) och det ar INTE kul nar han vagrar att bli kladd av Emma, utan bara gar till mig och sen far jag sitta dar och vara livradd for att bli knockad i huvudet, haha.

Den har ringormen har spridit sig aven till mig (var fan kommer dom ifran?!) och jag har nu tre pa magen. Laskigt! Natterna har ar alltid ett aventyr, jag skrattar och pratar i somnen, for nan kvall sen sa knockade jag och Emma ihop huvudena mitt i natten, och igarnatt SMALL det verkligen rakt over huvudet pa oss (aska alltsa) och Emma mumlade om att hon maste halla i min fleecetroja som vi alltid drar over oss nar man vaknar mitt i natten av att kylan har dragit in. Inatt dromde jag att Bamboo dog.. Jag har varit ganska ledsen over allt, men det ar samtidigt sa skont at vi ar har nere, dar det alltid hander nagot, och aven om man ibland far tvinga sig sjalv sa AR det den basta medicinen att sysselsatta sig. Jag skriver mycket i min dagbok och forsoker att leva i nuet, det kommer att bli tufft att komma hem, samtidigt som allt kanske skulle vara mycket enklare.

Igar var en valdigt speciell kvall... Efter att vi fatt varan traditionella fredagsmacka (nar vi ater tre portioner rid och jam, och dessutom EN HEL LIMPA till frukost, hur kan dom da tro att vi ska bli matta pa en liten macka med agg pa till middag?) gick vi for att kopa apple och lite banan(?)chips. Dumma svenskar... "Nejmen, blir det host?" fragar Emma nar vi plotsligt mots av en stormvind med sand och lov, men vi fortsatter traska i godan ro. Nagra minuter senare ar det STORM, och da menar jag storm! Vinden blaste nastan omkull oss och precis innan regnet borjade HAGLA ner hann vi in under tak. Annu nagra minuter senare star vi i ett KOLSVART Afrika, strommen har gatt och da blir man faktiskt lite radd pa allvar, vi star dar mitt ute i town, ganska forsvarslosa, och allt ar becksvart forutom nagra taxibilar som langsamt trevar sig fram pa vagen. Vi borjar prata med tva tjejer med plastpasar pa huvudet for att skydda deras loshar (har jag sagt att ALLA har har peruk eller loshar?) och pa nagot satt hamnar vi i en taxi tillsammans med dom, vi fyra i baksatet, jag i Emmas kna, ihoptryckta. Vi lyckas komma ihag vad stallet vi bor pa heter och blir efter overtalning avslappta pa vagen hem. Dar star vi, med varsin svart plastpase pa huvudet (som tjejerna asgarvandes tryckte pa vara huvuden) och regnet HALLER ner som en jakla dusch. Det ar sa javla kolsvart sa man inte er handen framfor sig, och vi har en vag som tar 30 sekunder att ga i dagsljus framfor oss till huset och TRYGGHETEN. Men vi har ett problem, och det ar att vagen har forvandlats till en varflod som Emma uttryckte det, och efter forsta steget har Emma vatten till knana. Pa nagot satt lyckas vi famla oss fram till huset, livradd var jag hela vagen, men jag holl Emmas hand hela tiden, och helt drankta har vi nog varit med om en av dom sjukaste men ocksa roligaste upplevelserna hittills... Det som kom sen hade jag dock garna varit utan, i resten av mitt liv. Vi gar in och byter om, och ska ga ut och ata varat apple och se regnet pa tryggt avstand under tak. Innan vi hinner komma ut i "korridoren" vander Emma likblek i ansiktet och sager "Dom misshandlar utbolingen, vi vander, hjalp, jag vill inte se", helt panikslagen. Man hor liksom hur en hand snartar mot hud och vi gar bara raka vagen ut och forbi, hinner inte tanka nagonting, jag bara ser hur varan gulliga snalla Mama star och stanger in nagon (vi vet inte om det var Utbolingen eller en av systrarna, Angela 13 ar) mot vaggen och slar. Emma borjar grata och jag ar helt tom i huvudet. Till slut gar jag fram mot dom och sager, alldeles for tyst, "Please stop it". Da slutar Mama och gar... Sa, ja, nu har jag for forsta gangen sett nagon SLA ett barn. Det vi har sett pa barnhemmet gar inte att jamfora, for det ar deras satt att pa nagot satt uppfostra. Jag sager inte att jag accepterar det, men det ar inte att sta och SLA nagon rakt upp och ner, gang efter gang, sa himla medvetet. Efterat kommer man ju pa allt man skulle ha gjort, stallt sig emellan, slagit Mama, bara skrikit henne rakt upp i ansiktet, men nu vet vi. Att det hander. Det man har last om sa manga ganger, sett pa teve, men kanske inte forstatt. Ja, jag vet inte, men pa nagot satt har nagot i en forandrats efter att ha sett nagot sant har. Kanske den oskyldiga synen pa livet. Efterat ville jag krakas, och efter det var jag bara obotligt tom och ledsen. Jag vet att det har ar Afrika, det ar nog sahar manga gor det har, men jag vet att jag inte tycker om Mama langre, och jag vet att jag aldrig aldrig aldrig nagonsin ska sla eller gora illa ett barn med flit.

Ja, och idag akte vi till Kumasi igen.Laddar upp sa manga bilder jag hinner, och sen ska vi njuta vid poolen. Mamma, ni behover inte bara radd for att ringa, jag blir faktiskt jatteglad! Jag ska ga och kolla om paketet har kommit, hoppas hoppas hoppas!

Livet gar vidare, sakta men sakert, och nu har halva tiden gatt.. Jag och Emma har redan gjort en lista pa saker vi ska gora nar vi kommer hem, sa man inte deppar ihop, och kom igen, livet ar fullt av mojligheter. Faktiskt! Jag langtar sa mycket efter er alla, och jag langtar hem, och jag forstar samtidigt inte hur jag ska kunna lamna all det har.

Kram pa er ALLA!


 Jag och nagra av dom roliga, dryga, lovely barnen under en av manga GALNA flumkvallar!

Jag far flator!
Har sitter alla "vara" sma underbara barn, och mitt i alltihopa matar jag en av bebbarna!

Heeeeeeej vad underbart att internet efter fyra dagars UR FUNKTION!

Sag att forra inlagget blev helt utan stycken sa vi far se hur detta ser ut.. Livet i Ghana ar faktiskt underbart, och efter den tid det tog att komma tillratta och kanna sig hemma sa kan jag aterigen bara saga en sak och det ar: JAG ALSKAR AFRIKA!! Och det kommer bli annu svarare att sluta efter denna resa, jag och emma borjar bli radda att vi aldrig kommer vilja aka nagon annanstans, haha.. Jag saknar Patrik sa SJUKT mycket, jamt och standigt, jag har aldrig saknat nagon sa mycket nagonsin, men jag blir ju glad av det ocksa, sa det funkar.

I lordags efter fiasko/internet (vi har nu fatt hora att det faktiskt FINNS ett jattesnabbt internet i Kumasi, sa nasta gang vi aker dit ska vi kanske forsoka lagga inte lite bilder och kanske kunna goa lite mer an skriva blogg och kolla mailen, hehe) sa tog Boniface med oss till ett supermarket dar jag kopte en supersot ananassylt, sa frukosten ar lite battre, men det jag saknar mest fran Svergie ar utan tvekan riktig frukost! Sen gjorde vi inte sa mycket, vandrare omkring lite och sa kopte vi ANANAS som inte finns har i Mampong, lovely! Pa sondagen var vi ute och tranade lite pa morgonen, sen spelade vi Yatzi hela eftermiddagen med pastorn, minns inte riktigt vad som mer hande, en lite slo och langsam sondag helt enkelt... Pastorn bjod oss forresten pa afrikansk apelsin (vanlig fast skalad och skard pa annat satt, helt sjukt gott! Nagot att infora hemma definitivt!)


I mandags var det barnhemmet igen, pa morgonen var det jag, Emma och tva svenska tjejer som bara var har i en vecka for deras projektarbete pa gymnasiet, pa eftermiddagspasset var vi helt sjalva och jag maste saga att vi var duktiga! Mitt pa dagen gick vi bara en runda pa stan, som vanligt, och gick och halsade pa Samuel, en av vara vanner, haha.. I tisdags var det lika pa jobbet, vi fyra pa morgonen och ensamma pa kvallen. Det ar jobbigt och sa, men samtidigt ar det skont att fa gora lite som man sjalv kanner och man lar sig verkligen av det. Vi tvattade lite pa lunchen och gick och kollade efter internet som var trasigt. Jag tror det var denna eftermiddag mitt storsta HALLELUJAHMOMENT hittills pa denna resa kom, namligen att vi hittade en pase napp-godis som vi hade glomt, jag FLOG i luften! I onsdags jobbade vi och sen foljde vi med som lite aldre barnen till Daycare och gick en promenad med dom, mysigt var det. Sen gick vi till marknaden eftersom att onsdag innebar Market Day i Mampong, valdigt kul upplevelse, folk och grejer OVERALLT, allt gar verkligen att kopa, allt vi koper i olika affarer finns dar. Vi letade avokado men kom bara hem med massa apelsiner, men det ar godis har det! Igar var det jobb igen, nu ar det jag, Emma, en svensk och en norsk tjej (som aker nasta vecka) och en kanadensisk som ska vara har till sista november. Pa lunchen funkade internet fortfarande inte, sa da tog en av vara sma vanner med oss till en del av Mampong vi inte sett forrut, och vi fick se skolorna och collage tror jag det var. Vi kom in bland typ 30 datastudenter, alla killar, och fick sla oss ner vid typ katedern och lana datorn (som for ovrigt var det segaste jag nansin varit med om, och dte sager inte lite har..) och man kan val sammanfatta kanslan som UTTITTADE. Efterat slangde sig dom flesta over oss och borjade ta kort och ville ha vara nummer, haha, vi ar verkligen status att ha som vanner! Pa kvallen friserade familjens barn mig och sa hade vi lite sang och danstavling. Jag har forovrigt bestamt mig for att flata haret igen, haha.. Men denna gangen enkelt, hela haret i losa flator, nan dag vi har tid. Kul grej, och skont att fa bort det lite! Forresten ar varan Mama varldens ackligaste, hon snyter sig standigt i handen och hostar upp slem mitt framfor ogonen pa oss, och nar hon ater bara slicakr hon av hela handerna, handflatorna och sen snyter hon sig, och sa fortsatter hon ata (med handerna..) En av systrarna i familjen har vi nu fatt hora att hon latsas att hon heter Yvonne, sa sjukt, haha.. Egentligen heter hon Obaia, det later sa kul nar dom skriker det genom huset.. Vi har ocksa hort rykten (?) om att en av smakillarna kommer fran buschen (nan avlagsen slakting kanske) och att han far ata upp det vi far over pa tallrikarna, synd att iaf Emma ater upp ALLT nufortiden! Idag har vi jobbat morgonen och nu pa lunchen har vi tvattat och jag har pratat med Patrik, hojdpunkt!

Barnhemmet ar bade underbart och hemskt. Det ar sa lite karlek fran dom som jobbar dar, dom ar hardhanta, skriker jamt pa barnen, slar dom och skaller. Samtidigt har dom det bra, materiellt iaf.. Vi brukar borja med att tvatta madresser och vadra filtar och gora lite praktiskt, och sen hjalp till att kla dom aldre barnen som ska till Daycare. Det ar sa mysigt att sitta dar och sa kommer dom en och en och ska pa med klader och skor, och det ar hemskt nar vissa barn tar av sig skorna igen bara for att fa sitta en stund till i knaet. Jag forsoker fordela tiden, att alla ska kanna sig lite sedda och fa sa manga kramar man kan, men det ar svart och vissa barn slass och bara tvingar sig pa en, allt for uppmarksamheten. Dom ar sa fina alla barnen, och det ar svart att inte alska att sitta dar, fast det ar jobbigt och pafrestande ocksa. Sen ska "vara" bebisar matas och badas och sen klas och laggas. Dom ar det sotaste jag har varit med om, ALLIHOPA. Dom var vi verkligen lart kanna eftersom att vi ar mest med dom. Det finns en liten som jag tror heter Akusoa, hon kom forra veckan och ar bara tva veckor gammal, sa PYTTELITEN, trodde inte man kunde vara sa liten, hon vagde 2800 gram forra veckan... Sa har vi Asiah (vet inte hur det stavas) som ar liiite storre, men sa himla sot. Sen ar det mina tva favoriter, Seth som ar det perfektaste jag har sett, och sa lilla Tete som ar det sotaste pa jorden med sin frisyr och sina busiga ogon, och sa den lilla tjejen vi inte vet namn pa, som har trollbundit oss (men sarskilt Emma) med sin fasta blick i dom sa vackra ogonen. Hon skriker forovigt sa fort nagon inte haller i henne... Sen dom lite storre bebbarna, Victor som ar sa gullig och charmig, och sa Mosa som ALLTID ar glad. Abdul som ar full i bus och bara kryper runt, och sa den tjocka runda lilla Ya Baby, haha.. Bland dom lite aldre finns Isac som ar det sotaste och vildaste och busigaste, och sa Stanley som jag tror snart ar fyra ar och fortfarande varken kan ga eller prata... Och Prince saklart, lilla "obruni" som han kallas da han ar halften vit, halften svart. Antingen bara skrattar han och ar udnerbar, eller sa bara gallskriker han. Blessing, Ibrahim, David, Gloria, Blessing2 och Sheriff heter dom andra, men dom ar lite storre sa vi har inte umgatts sa mycket med dom.

Som storre barnen ar svarare.. Dom ar pa ett satt roligare att vara med, men dom ar ocksa valdigt pafrestande som sagt, aven om det nog bara handlar om for lite karlek i dom flesta fallen. Jag jamfor med Julia darhemma som ofta har FYRA VUXNA som bara bryr sig om henne, med dessa sakert 30 barn som delar pa kanske fem vuxna, det ar inte en rattvis varld.. Nar nagon kissar pa sig sa sjunger froknarna nagot om skam, och ofta blir det lite smisk eller sa... Det ar sa svart, vi har inte varit har lange, men man far forsoka ge det man kan och orkar. Jag har ju aldrig alskat barn, sa ibland kan det kannas trakigt och svart, men samtidigt sa alskar jag det faktiskt.

Jag och Emma har redan borjat med "leken" att vi bollar efterlangtade matratter emellan oss, haha.. Tacos ar det absolut mest eftertraktade! Daremot har vi absolut anpassat oss till afrikanernas matvanor, efter tva veckor kan jag nu utnamna mig sjalv till "en totalt anpassad volontar" da jag faktiskt tva ganger har atit upp detta JATTELASS med mat, nu snackar vi typ tva, tre normala portioner hemma! Men vi jobbar ju hart om dagarna, men smaatande har vi dock tagit upp, det blir en hel del mariekex, knackebrod och sa den pase gottgott vi oppnat for veckan (vi har raknat ut att det blri en pase i veckan tills vi aker hem, haha.. Just nu ar det djungelvral!)

Jag trivs verkligen jattebra har nu, och samtidigt langtar jag hem sa mycket. Man kan verkligen vilja vara pa tva stallen exakt samtidigt har jag insett. Hemma finns Patrik, familjen, vannerna, stallet, ett bekvamt liv, det normala helt enkelt... Har finns kanske inte aventyr och spanning, men en helt oslagbar kansla av att tiden inte existerar och det finns aldrig nagra masten. Vi sitter ute pa kvallarna efter jobbet och jag kan bara sitta och njuta av den svala varmen, titta pa blixtrarna langt borta i fjarran, lyssna pa ropen, tupparna, musiken och bara kanna att livet ar sa javla bra! Jag kanner redan nu att jag kommer langta tillbaka sa sjukt mycket nar vi kommer hem, men sa ar det ju, man blir kanske aldrig helt nojd... Idag har vi firat var andra vecka i Mamong med malariatabletten, vi kommer fortfarande ihag... Dagarna gar langsamt, men tiden gar anda sa fort. For sakta just nu, men den kommer ha gatt for fort i slutet av december, det vet jag. Imorn aker vi till Kumasi och ska betala in oss pa ett hotell och sola och bada, det ska bli lovely!

Adressen hit ar till SYTOs kontor i Kumasi, vi aker dit och kollar posten ibland men inte sa ofta, sa om nagon skickar nagot kan det droja innan ni far svar, haha.. Det efterfragade adressen ar iaf: SYTO, SSNIT BUILDING, HARPER ROAD P.O. Box KS813, ADUM, Kumasi. (och Ghana kanske..?)

Amanda och Towe, AAA fan vad kul, ni gor sa himla ratt!! Vi ses i februari ja, och har tusen upplevelser att dela! Elin jag saaaaaknar dig lillan! Jag hoppas du tar hand om dig ordentligt och ar i stallet lite, jag ska ta med dig till Ghana nagon gang och visa dig allt det underbara! JULIA jag tanker pa dig varje dag och din avskedsteckning hanger i varat rum pa tvattlinan, jag ser framemot att fa alla valkomstteckningar som ar omtalade har i bloggen! Mamma, trana ordentligt pa friskis pa mig med och glom aldrig att slacka och tanda pa mitt rum, snart ar jag dar igen, sakna mig inte fooor mycket, men garna lite! Far, heja pa Leksand fran mig med och jag lovar att hjalpa dig med sommardacken i var, jag njuter lite at dig med har i varmen! Lovisa jag skrattade mig igenom din kommentar, vad skont att hora, jag saknar dig, men snart galopperar vi basta strackan mot Kenneth igen! Pussa Bamboo och halsa Lesley, och alla stallisar! I will be back!

Livet ar underbart, jag och Emma har fortfarande saker att babbla i munnen om, jag langtar efter duschen, duntacket, kranvatten, jag langtar hem sa himla mycket, men jag alskar nog livet har lite mer just nu. Nasta vecka blir det november och da har en manad redan gatt..

PUSS PA ER ALLA DAR HEMMA!