Sofia i GHANA

Heeeeeeeeej!
Har ALDRIG i mitt liv langtat sa myyyyyycket efter internet, man ar sa sjukt avskarmad fran omvarlden! Internet i Mampong har varit off hela veckan och igar tankte vi att NU ska vi antligen fa aka till Kumasi men det blev andrade planer, mer om det senare... Dagens handelser tar vi ocksa langre ner... Vi har haft tarar i ogonen och kanske onskat mer an en gang att vi kunde sparka in dorrarna pa det dar forbannade internet cafet, det ar helt sjukt, vi bara langtar ju efter att fa lasa era kommentarer, i princip den enda kontakten med manga av er darhemma. Men nu glommer vi det, for jag sitter vid INTERNET!

Ja anledningen till att man blivit sa frustrerad ar ju att det hander sa himla mycket som man bara vill skriva ner och beratta for er innan man glommer, sa nu ar det varning for langt inlagg... Ja forra lordagen avnjot jag en pizza och en superinternet, hoppas ni har kollat pa Emmas bilder! Efter det var livet pa topp, vi hittade himmelriket har i Kumasi, ett kalas supermarket dar vi kopte CHOKLAD, som var saaaa lovley. Lite ananas pa det, och sen var kvallen ett faktum. Vi har konstaterat att lordagar behovs otroligt mycket, att fa komma ifran, for nar vi aker hem efter lite njutning vid poolen eller god mat sa har man sa mycket energi. Vi babblar i munnen pa varandra under hela tro-trofarden hem, nagot nog inte alla andra uppskattar. Det som kanns annu battre ar att det alltid kanns lika underbart att komma HEM igen, till varat fina Mampong dar man kan dom flesta vagarna runt varat hus och sa varat vackra vita lilla stenhus, det ar for sjutton HEMMA nu! Man far traffa Mama (ett leende och ibland en kram), Obaja (alltid lika munter.. det kommer nog framkomma varfor hon hatar oss..), Utbolingen och dom sma A. Hur som helst.. Det blev en tidig kvall men en varre natt. Ett fyllesamtal senare var val nattsomnen ganska forstord och ingen glad Sofia... En sak var iaf positiv och det var att vi dar vid ett-tiden insag hur mycket vi inte saknar att ga pa Lucky med halva Leksand, nej, det finns faktiskt, tro det eller ej, roligare och vettigare saker att gora. Ja, efter fyra kissningar och dom sista Marie-kexen under myggnatet somnade val Emma, medans jag lag och upplevde den Ghananska natten... Partylatarna slutade spela vid tva, sen var det tyst till halv tre innan jag till minforskrackelse hor den forsta tuppen langt borta i fjarran... Och sen hade Afrika borjat vakna. (Sanger som ar mindre vackra, sopkvastar och "broooooodda" ar inte helt ovanligt vid fyratiden).

Ja, trott var man nar Samuel ringer halv sju och fragar om vi ar redo for EXERSICE. Bara att pallra sig upp, pa med klader och ett leende och nagra limpbitar senare mottes vi i regnet. Det blev en ganska kul traning, vi joggade pa massa olika satt och sen spelade vi fotboll, Emma njot men jag var val inte pa det basta humoret tyvarr. Efter ett bath sov jag nagon timme och sen blev det en telefonsamtal som redde upp den dar klumpen i magen. Efter lunch var det sedan dags for ett riktigt aventyr, vi skulle for forsta gangen hem till en "kompis" har i Ghana, haha. Samuel hade bjudit hem oss och det var jattespannande! Vi akte taxi dit, och han bodde i en liten by kan man val saga, nara massa plantage och skogen. Det var liksom ett litet rum i en slags lagenhet, hm, en afrikansk ungkarlslya? Det var typ en sang, tva stolar, en kokplatta, en teve och en dator. Massa hog musik, bara rn'b saklart, dom latar jag alltid kommer forknippa med dom har manaderna ar definitivt Love is wicked och With you.. Det var lite stelt, vi satt pa varsin stol och at knapriga kex och drack juice, han spelade kort med sina tva smakusiner. Sen blev det lite rundvandring, och helt plotsligt skulle vi fa smaka pa kokosnot. Ja, en liten kille tar tag runt tradstammen och helt enkelt ALAR sig upp cirka 20 meter och hugger ner nagra. Notterna oppnas upp, och jag far smaka bland det vidrigaste jag har druckit. Det jobbiga har, kulturkrock, ar ju att dom verkligen inte forstar att jag KAN INTE DRICKA UPP DET HAR, det finns inte pa kartan! Det kunde dom inte forsta, fastan jag i princip sa att detta ar ackligt. Och sen, blir Emma.. kissnodig! Jippie. Vi far forsiktigt forsoka fraga efter en toalett, och far som svar ett vagt nickande at hallet dar skogen ligger.. Jag ar ju ganska segfattad, sa jag sager "ja kan ni visa oss till toaletten". Och ja, Samuels kompis leder ivag oss en halv kilometer till the public toilet. Kan vara det snuskigaste hitills i mitt liv nar det galler toaletter. (da visste jag inte vad som komma skulle..) Ja, hal i marken. Hal med myror. Och vad mer vill man nog inte veta. Tidningspapper fick vi med oss iaf. Jag och Emma gallskriker i kor, det slutar med att Emma tror att nagot kryper pa henne och tar av sig bade shorts och trosor over skorna for att kunna sta upp och kissa och slippa sitta pa huk... Jag trodde jag skulle avlida av skratt, hela byn maste ha fatt sig veckans skratt. Och mitt i alltihopa ringer Obaja (klockan kvart i fem) och sager att maten ar klar hemma, jahapp, vi har aldrig atit fore sex annars. Sa vi gar tillbaka till Samuel och forklarar situationen. Varpa jag tror att han ska borja grata. Han satter sig alldeles tyst pa sangen och hanger med hela huvudet. Han sager att vi MASTE stanna till klockan sex. Efter lite surande kommer det fram att han hade lagat mat till oss, sa han tar sen fram en tallrik dar vi alla tre ater fran... Ja, kulturkrock var det verkligen, och jag kande bara en stor irritation och att vi verkligen inte forstar varandra ibland. Men, efter maten foljde han oss hem iaf, och en dag fylld av nya intryck hade vi fatt med oss! Val hemma stod en SKITSUR Obaja (och det jobbiga ar att vad man an forsoker forklara for henne sa sager hon bara YEAH och ser sa forbannat bitter ut), och vi fick trycka dagens andra middag, vilket inte kanns som nagot storre problem langre, tva afrikanska middagar, vem tackar nej? Haha, inte vi iaf...

Pa mandagen var det forsta morgonen pa varat nya projekt! Spanda och forvantansfulla motte vi upp Oxford vid "kontoret", ett stooort rum med ett litet skrivbrod och tva stolar, en var till mig och Emma medans han sjalv stod upp, haha. Denna varld alltsa! Vi fick lasa en massa jattespannande papper, om barnarbete, barnhalsa, HIV/AIDS och en massa mer osm verkar jatteintressant. Det vi fortfarande inte har en aning om ar vad vi ska gora konkret, men ja, vi lar oss mycket iaf. Sen var det helt plotsligt dags for ett mote pa kommunhuset. Okej sager vi, och traskar dit. Vi far traffa nagon slags polischef, och dar nagonstans borjar jag kanna att jag VERKLIGEN behover en toalett. Typ NU. Vi gar in i kommunhuset och jag ser en toalett dar jag snabbt springer in. Tittar mig omkring. Ja, det gar att lasa. Toalettpappet? Nej. Gar det att spola? Eventuellt. Mina mojligheter ar alltsa att latsas att jag ar klar och komma ut igen, men sedan be om en annan toalett cirka tva minuter senare. Mojlighet nummer tva blir det. Diarren ar ett faktum, bristen pa toalettpappet ocksa. Ja, ni kanske kan forestalla er paniken. Ser en kartong pa golvet, overvager att anvanda den, men nej. Kommer ut, och Emma inser allvaret. Far forsoka forklara for Oxford att jag nog blivit lite sjuk, och han fattar vinken, eh, ja. Pinsamt ar ordet! Val hemma blir det toalett och sen sangen. Efter lunch ar allt bra igen, men nu har Emma fem ringormar pa kroppen. Sa det blir varan forsta tur till ett afrikanskt sjukhus. En himla process, massa papper skulle skrivas i, Emma fick vagas, ta tempen och kolla blodtrycket innan hon fick komma in till doktorn som typ sneglade pa hennes hud och sen skrev ut en salva. Latt som en platt. Sen letade vi apotek och nu har Emma salva och piller och ormarna forsvinner sakta men sakert. Ryktet sager att det kan komma fran handdukar, hm, allt har ar ganska ackligt faktiskt...

Pa tisdagen var det back to the babiehome. Jag hade faktiskt saknat alla fina undebara barn, VARA barn. Daremot kom vi tillbaka till en kaosdag... Jag kan nog sammanfatta hela den har veckan pa barnhemmet som jobbig och frustrerande. Det ar enorm skillnad att bara vara tva volontarer, eftersom att personalen verkligen forvantar sig att vi ska gora ALLT. Forsta byta blojor pa ALLA typ 20 bebisar, och halften av dom far trosor istallet for blojor. Yaa-Baby kanske 9 manader kan inte sitta an, men hon pottranas. Och har trosor. Och vem ar det som far byta dom nerbajsade trosorna? Inte ar det personalen iaf. Sen ska vi hanga upp alla filtar och stada alla typ 30 madrasser, samtidigt som vi ska hjalpa till att kla alla dom stora barnen. Pa en stor madrass pa golvet ligger alla smabebisarna och far klara sig sjalva, ar det nagon som grater ar det minst prioriterade att trosta. Medans jag stadar madrasser, Emma klar pa skolbarnen och fyra bebisar gallskriker sitter tva stycken KARRINGAR och snackar nere vid matplatsen. Ja, om ni nu pa prompen inte vill umgas med barnen sa kan jag gora det sa kan ju du stada madrasserna! Ah, och det varsta ar att det gar at sa mycket energi at att vara arg och irriterad pa personalen, energi man hellre vill lagga pa barnen som bara skriker efter karlek.

Sjalva jobbet ar vekrligen jattekul nu, bade jag och Emma tycker det ar jattekul att ga dit. Vi ar duktiga pa det vi gor, vi KANNER alla vara sma vackra bebisar nu. Man ska val inte favorisera, men Yaa-Baby, hennes leende gar inte att inte foralska sig i... Hennes supertjocka kinder med smilgropar och.. ja, jag ar nog kar. Lilla Tete som har blivit sa STOR pa den korta tiden vi har varit har, och Mosa, varldens snallaste unge. Ja, redan nu gor det ont i hjartat av att tanka att vi ska lamna dom har barnen och troligtvis aldrig mer se dom.

Varje lunchrast sedan i tisdags har vi gatt den evighetslanga promenaden till internetcafet i STEKVARMEN for att bli lika besvikna varje gang. Stangt, internet trasigt. Vi har varit riktigt sura och irriterade pa varandra, men bitit ihop, gatt hem och spelat Majan och riktigt hackat pa varandra, och sen en halvtimme senare garvat at oss sjalva. Ja, det ar en jakla tur att det ar Emma jag ar har med, haha. Sa det har blivit en hel massa turneringar i Majan, forslag pa nya kortspel mottages tacksamt! Vi har nott ut plump, stress, vand-tia, bluffstopp, femkort, majan, damnolla...

Pa fredagen var Emma hemma fran jobbet med rusktigt ont i halsen, sa jag var sjalv pa barnhemmet. Det funkade ganska bra, det var bra personal och man blir alltid lika glad nar man gar hem med ett "thank you so much" eller "god bless you", och en kvall fick vi faktiskt bananer av en tacksam personal, da kanns det vart det. Val hemma skuttar Emma mig till motes och berattar att var van PASTORN har hort av sig efter nastan tre veckors tystnad, och lordagens pool-planer andrades snabbt till AVENTYR, vi skulle namnligen fa folja med honom pa brollop! Sa pa lordagsmorgonen var det dags att dra pa vita klanningen (hm, det enda "fina" man har med sig) och utslappt nytvattat har, det ni! Vi traskade med pastrorn till brandstationen, dar vi TROR att brudgummen jobbar, for massa av dom killarna akte med till broloppet. Vi trangde ihop oss allesammans i en minibuss och nar vi for dar langst vagen bara kande jag san lycka! Har sitter jag i en minibuss med fonstrena oppna, vinden i haret och aker genom varlens vackraste landskap (Har jag glomt att saga att Ghanas natur ar sa GRYMT vacker, med bergen och allt det grona?) pa vag mot nya moten med nya manniskor och upplevelser. Jag ar lyckligt lottad! Det forsta som hander nar jag kliver av bussen ar dock att en liten man hakar fast min arm under hans och leder ivag mig. Han vill gifta sig, och kallar mig for sin fru resten av dagen. Dar kom den, nar man slapper ut haret sa kommer mina forsta giftemalsforslag. Vi gick runt och kikade lite med pastorn, det var jattefint, en liten by ute i gronskan. Vi fick en varsin tallrik ris och en liten tuggummi-kyckling, som dom garvade ihjal nar vi inte at upp, man fick namnligen inte av en bit fran den. Det ar sa skont att ha pastorn med sig, for han forstar vekrligen det har med att vara kulturer ar sa olika, manga man moter har verkligen ingen forstaelse for att allt inte fungerar precis som hos dom for oss. Sa, med pastorn som vagledare, gick vi vidare till huset dar broloppet skulle hallas. Pastorn tycker forovrigt det ar jattekul att jag har en boyfriend, och han kallar Emma for sin girlfriend, haha.. Ja, broloppet ar svart att beskriva. Vi fick sitta langst fram, typ bredvid familjen, och det kanns ganska dumt, att vara vit ar konstigt i detta afrika ibland. Hela cermonin var pa Twi, och bruden sag jattesur ut hela tiden, vi vet inte om det ar sa det ska vara, att hon spelar svarflortad, eller om hon helt enkelt inte ville gifta sig... Brudgummens barndmansvanner var galna och sprutade ner brudparet med vatten och sa, annars var det som ett svenskt brolopp, med ringbyte och kyss. Efterat var det DANS, lite Lucky-varning da jag och Emma var ganska upptryckta i mitten av massa overforfriskade man, jag skulle nog saga att det var lite obehagligt. Sen kom regnet och vi akte hem. Bakre delen av bussen var det jag, Emma, Pastorn, en aldre dam och ett par. Framre delen av bussen var full av brandman som lat som en buss full med Leksands-supportrar pa vag till match. Gradden pa moset var nar chaufforen och ganget stannar bussen och gar in pa en bar. Jag tror inte jag vill veta om chaufforen drack, men hem kom vi hur som helst! Trotta efter dagen blev det lite yatzi-spel, och sen laggdags.

Idag akte vi till Kumasi, for idag SKULLE vi ha internet, sa var det bara. Drom om var besvikelse nar det ar STANGT, klockan var 10 och det skulle oppna 14. Ja, med sura miner traskade vi den laaanga vagen till hotellet och avnjot en hamburgare, och efter vantan i en trappa utanfor ett stangt SYTO-office (mamma jag kunde inte hamta paketet, sa jag vet inte om det har kommit fram) sa ar internetcafet stangt for hela dagen. Trumpna vandrar vi for att aka hem, men sa moter vi en patrangande souvenirforsaljare som jag dissar totalt, men som HALLELUJAH, visar oss till detta himmelrike! Jag ar sa glad, sa glad, sa glad. Ja, jag har verkligen insett vidden av mitt internetberoende nu!

Ja, livet lever har nere. Jag langtar, for hundrade gangen, hem. Men som sagt, jag alskar ju livet har ocksa. Man ar aldrig nojd. Jag langtar mig sjuk efter Patrik, efter bekvamligheten, efter familjen. Men det har ar en tid av mitt liv, och jag och Emma lever fasiken livet fullt ut just nu! Jag ar forresten, sa sjukt glad, att jag har Emma. Kan inte sagas for manga ganger!  Forresten, om ni nu vill skicka paket, sa ar bocker en bristvara har, haha, en hint bara... Annars ser jag framemot Julia och Mammas paket som tydligen ligger och vantar pa det lasta kontoret. Nasta vecka hoppas vi pa.

Lovisa, ryck upp dig gumman! November ar alltid morkaste manaden, du kommer bli frisk och mer valtranad an nagonsin, och nar du aker over malet i Vasaloppet, da AR jag vara dar! Elin jag saaaaaaknar dig, kampa pa, hosten i tvaan ar nog den drygaste perioden pa samsam, men erkann att det ar kul ocksa? Maste ju fraga om ni borjat spana pa projektarbeten? Fortsatt beratta om livet darhemma, smasaker som ni tycker ar dotrista tycker vi at dagens underhallning! Nasta vecka har halva tiden gatt, tiden gar sa fort...

JAG SAKNAR ER, och jag hoppas att ni far liiite av min underbar upplevelse med er genom bloggen, det ar for er jag skriver! PUSS!