Att saga farval...
Hej pa er alla dar hemma i vinterlandet!
Ja tiden rinner verkligen ivag nu... Sen forra mandagen da vi skrev har det som vanligt hant MASSOR. Det mesta har kretsat runt barnhemmen och alla vara sma alsklingar... Vi har forsokt njuta av varje sekund, men det ar svart att forestalla sig att det verkligen snart ar over... Min alskade lilla (stora..) Yaa-baby blev sjuk, feber och kraktes, men det var ganska mysigt far da ville hon bara sitta alldeles stilla och mysa i knaet, annars alar hon bara runt runt pa marken. Flera av dom storre barnen har ocksa varit sjuka, och sen blev lilla vildingen Isaac aven han sjuk, sa det ar val nagot som gar... Det roliga ar nar personalen tar pa sig rollen som doktor och forklarar att ALLA har malaria, okej...
En annan sak som har praglat veckan ar SMALLARE som verkar ha kommit till Mampong pa allvar. Hela kvallarna smaller det utanfor huset, och med Emmas forkarlek till smallare och raketer, akte det en tallrik (tom fran mat som tur var) i golvet med ett brak.. Det var en kvall nar Mama var borta och alla lekte rovare, jag, Emma, Obaja och Angela skrek ikapp och det slutade med att en livradd Obaja sprang och tog ner all tvatt fran linorna och foste in oss alla i huset, och vi skrattade at oss sjalva.
Ja, och i torsdags blev det da den 24 december, en helt vanlig dag har i Ghana, men jag vaknade iaf av att Emma vande sig i sangen och sa GOD JUL SOFIA! Morgonen gick som alltid i barnhemmets tecken, var sista "vanliga" morgon nagonsin... Pa lunchen fick vi ananas av Mama, festligt! Och sen gick jag och Emma pa shoppingrunda i town. Kopte bananer, apple, apelsiner, kex, chokladran och festis och med fullpackad ryggsack gick vi tillbaka till barnhemmet. Vi hade (hemskt nog..) valt ut fyra barn av dom storre, Isha, Peter, Yayaba och Fadjo som skulle fa folja med pa picknick. Vi hade aldrig klarat av att hantera allihopa av dom sma vildingarna, och vi tankte att det blir ju en speciell dag for nagra, battre an inget... Mabel (bossen) hade sett till sa dom var jattefint kladda, nastan pinsamt fina i prinsessklanningar... Och flickorna hade dockor i ett skynke pa ryggen ala Afrika, pojkarna fick varsin leksak med sig. Det ar sa hemskt att det bara ar vid sadana tillfallen dom ar anvanda sakerna.. Vi gick ivag en bit och slog oss ner pa filten under ett trad. Barnen var nog lite i chock, det ar INTE ofta dom ar utanfor barnhemmet, och varje grej vi gav dom att ata slappte dom inte ur sikte, utan holl hart i, man blir nog sa efter att ha tillbringat hela sitt liv pa ett barnhem med 40 andra.. Det hela var hursomhelst valdigt mysigt, aven om det blev lite kaos med ungar som skulle pa toa med mera. Det kan nog ha varit den mest meningsfulla julen i mitt liv! Pa kvallen skulle familjen till kyrkan, fran klockan 8-12, och vi hangde pa. Efter lite julhalningar fran Sverige over telefon (ja, vi var ganska avundsjuka pa er..) gick vi till katolska kyrkan dar familjen gar. Det var ganska mysigt ett tag, massa sang och dans, men fyra timmar var lite val mastigt och ogonen borjade sa smaningom ga igen. Sa vid halv 11 traskade barnen - jag, Utbolingen och Emma, med en sovande Brotha pa ryggen - hemat och sa var julafton slut for det har aret!
Den 25 ar dagen da Ghana firar jul, och pa morgonen nar vi kom till barnhemmet var stamningen hog! Kaos var det ocksa nar alla barnen skulle pa med finkladerna, men dom blev sa fina allesammans till slut. Aven vara smattingar badades och kladdes fina, och sen skulle vi alla till kyrkan. Vi fick ta med sa manga barn det gick, sa det var till att valja en... Jag tog min lillkille Abdul och Emma tog sin trogne Sheriff. Det var sa mysigt att hoppa in i barnhemmets minibuss och aka den korta strackan in till town dar kyrkan som barnhemmet hor till lag, och fa ha med sig lilla Abdul, kanske forsta gangen i hans ettariga liv han var utanfor barnhemmet. Han somnade i mitt kna under gudstjansten och allt gick ganska smidigt. Till lunch fick vi jellof rice, delikatess, och Mama kom med Coca Cola (det var ju MELLY CLISTMAS som hon uttryckte det..) Efter det traskade vi till var sista vanliga eftermiddag pa barnhemmet, jag kramade varenda en av vara underbara ungar extra hart infor det som komma skulle... Det var en konstig kansla att ga hem darifran pa kvallen och ha EN DAG KVAR, av dessa NITTIO dagar...
Sa kom da lordagen, en dag som jag pa ett satt hade langtat efter, den sista tiden har nog bade jag och Emma kant oss ganska klara med allt, men mest av allt en dag av jobbiga kanslor... Vi var ensamma volontarer var sista morgon eftersom att vi egentligen inte behovde komma forens klockan 11, men det var ju sista dagen.. Vi finkladde alla dom stora igen infor det stora BABIEHOME JULPARTYT. Sen matade vi smattingarna och badade, oljade, och la dom, en sista morgon... Hem fort och ata, var sista smak av fried yam och plantain? Smask iaf! Vi bathade och kladde oss lite fina och gick tillbaks. Hela grasmattan pa barnhemmets "gard" var full med folk, musik och stolar och stamningen var hog! Vi var inne med bebbarna som fick ligga kvar i sangarna, men efter matning fick aven dom finklader, sa kul att fa kla upp dom! Vi gick emellan babiehomet och festen hela eftermiddagen, jag hade mest Abdul i famnen och Emma sin Victor, och redan dar falldes nagra tarar.. Det var en mysig eftermiddag, men det basta (och varsta..) var anda nar alla dom andra volontarerna akte hemat och jag och Emma borjade kvallsrutinerna for ABSOLUT SISTA GANGEN. Vi matade och borjade lagga, det hela kandes helt okej, aven om det blev manga extra harda kramar... Och sa var alla myggnat nere och det var verkligen dags att saga farval.. Och sa ser jag Emma sta i tvatta-rumpan-hornet med sin Sheriff i famnen och snyfta, och sa gick det inte att halla tararna tillbaka. Att halla i MIN lilla Seth, som var en liiiten bebis nar vi kom, for allra sista gangen, att fa hora Abdul skratta for sista gangen i mitt liv, att krama om storisarna Gloria, Sheriff, Ibrahim, Blessingarna och Stanley, som KANNER oss, tyr sig till oss istallet for dom nya volontarerna, som litar pa att vi varje dag ar tryggheten i deras liv... Och att krypa in under natet och se att Moosa sover. Stryka handen over kinden och se dom absolut vackraste ogonen jag har sett for en allra sista gang, kan vara den varsta kanslan nagonsin... Jag och Emma lamnade Mampong Babieshome i tarar, hur kan man inte grata nar man sager farval for alltid till barn man har matat, trostat, skrattat at och med, lekt, klatt pa, gett all karlek man har orkat... Ja, den varsta kanslan ar att titta pa ett barn man tycker om sa obeskrivligt mycket och veta att man aldrig mer kommer traffas.
Det var en sorglig kvall med musik i oronen, bilder i kameran och forsoka inse... Igar vaknade vi och hade var SISTA dag i Mampong (trodde vi da..). Vi packade det mesta, tvattade for allra sista gangen, bara var. Samuel kom och var jatteledsen, och det var valdigt sorligt att saga farval aven dar. Sen borjade vi fa ont i magen och ma illa... Jag kunde bara ligga i soffan utan att ma illa, men sen kom Pastorn som bjudit med oss pa en avskedsmiddag hos en van. Jag fick tvinga mig sjalva att ga, det var ju anda sista kvallen, men efter en halvtimme inser jag att nu MASTE jag ga hem. Och efter tre manader som flytit smidigt utan nagra sjukdomar alls nastan, kraks jag tva ganger pa hemvagen (tack gode gud for att afrika inte har gatulyktor..). Hem, sangen, en hemsk kvall, en till krakning. Emma hade (och har fortfarande) jatteont i magen, eller lungorna, och hadelite feber. Sa, ja, imorse blev det inget farval familjen och Mampong utan sangvila. Nu mar vi bra (battre..) och imorn SKA vi ivag, det ar dags nu. Jag ar mer an redo att saga hejda, det kommer bli hur jobbigt och sorgligt som helst, att lamna en plats som varit ens hem i tre manader, men underbart ocksa.
Nu vantar nagra dagar i Accra pa ett hotell vid havet, vi ska jobba pa brannan och forsoka smalta och bearbeta allt sorgligt, hemskt, jobbigt men mest av allt roligt, underbart och obeskrivligt vi har fatt vara med om. Vi ska ocksa forsoka fa tag i vara pass som ar i sakert forvar hos SYTO, och sen haller vi tummarna for att vara e-tickets ska galla aven Ghana-Sverige (det blir nog lite svart att sova sista natten..) men vi har ju betalat, sa det loser sig!
Och ja... pa lordag den 2 januari klockan 22.00 lyfter planet. Och pa sondag morgon star vi pa svensk mark. Det ska bli det basta nagonsin, sverige sverige alskade land! Men det kommer bli jobbigt ocksa, livet har nere i Ghana har verkligen varit utan masten och jobbiga beslut, och jobbangesten har redan borjar smyga sig pa.. Men ja, forsta ska jag NJUTA av varldens renaste och basta land, att fa vara med familj och vanner igen, ha alla underbara bekvamligheter inom rackhall och bara vara hemma.
Den har resan har manga ganger varit det varsta jag har upplevt, jag har langtat hem som en tok och det ar inte mycket som har varit enkelt och sjalvklart fran borjan. Men mest av av allt har det varit det basta jag nagonsin har gjort! Jag alskar Mampong, jag alskar alla underbara barn jag har varit lycklig nog att fa ha som mina, jag alskar Afrika annu mer an innan. Vilka minnen jag har med mig!
Jag kommer sakna det. Jag kommer kanske mest av allt sakna att alltid ha Emma runtom mig, men vilka lerochlanghalm vi ar nu, stolpskotten... Det ar mycket jag inte kommer sakna (iskalla bath, eggandbread, smuts, hunger, tuppen, reselakanet, myggnatet..) men mycket jag kommer sakna IHJAL efter, och vissa saker kommer jag sakna for resten av mitt liv. Nagra manniskor finns for alltid i mitt hjarta. Pastorn, Utbolingen, hela GHANAFAMILY. Och allra mest, Yaa-baby, Abdul, Seth, Moosa, Gloria, Sheriff och Isaac.
Ja, nasta gang vi hors ar jag nog frusen, matt pa tacos och valdigt valdigt lycklig av att fa ha er alla runtomkring mig!
STOR KRAM
Medase, Ghana, Mampong, for den basta tiden i mitt liv!
Ja tiden rinner verkligen ivag nu... Sen forra mandagen da vi skrev har det som vanligt hant MASSOR. Det mesta har kretsat runt barnhemmen och alla vara sma alsklingar... Vi har forsokt njuta av varje sekund, men det ar svart att forestalla sig att det verkligen snart ar over... Min alskade lilla (stora..) Yaa-baby blev sjuk, feber och kraktes, men det var ganska mysigt far da ville hon bara sitta alldeles stilla och mysa i knaet, annars alar hon bara runt runt pa marken. Flera av dom storre barnen har ocksa varit sjuka, och sen blev lilla vildingen Isaac aven han sjuk, sa det ar val nagot som gar... Det roliga ar nar personalen tar pa sig rollen som doktor och forklarar att ALLA har malaria, okej...
En annan sak som har praglat veckan ar SMALLARE som verkar ha kommit till Mampong pa allvar. Hela kvallarna smaller det utanfor huset, och med Emmas forkarlek till smallare och raketer, akte det en tallrik (tom fran mat som tur var) i golvet med ett brak.. Det var en kvall nar Mama var borta och alla lekte rovare, jag, Emma, Obaja och Angela skrek ikapp och det slutade med att en livradd Obaja sprang och tog ner all tvatt fran linorna och foste in oss alla i huset, och vi skrattade at oss sjalva.
Ja, och i torsdags blev det da den 24 december, en helt vanlig dag har i Ghana, men jag vaknade iaf av att Emma vande sig i sangen och sa GOD JUL SOFIA! Morgonen gick som alltid i barnhemmets tecken, var sista "vanliga" morgon nagonsin... Pa lunchen fick vi ananas av Mama, festligt! Och sen gick jag och Emma pa shoppingrunda i town. Kopte bananer, apple, apelsiner, kex, chokladran och festis och med fullpackad ryggsack gick vi tillbaka till barnhemmet. Vi hade (hemskt nog..) valt ut fyra barn av dom storre, Isha, Peter, Yayaba och Fadjo som skulle fa folja med pa picknick. Vi hade aldrig klarat av att hantera allihopa av dom sma vildingarna, och vi tankte att det blir ju en speciell dag for nagra, battre an inget... Mabel (bossen) hade sett till sa dom var jattefint kladda, nastan pinsamt fina i prinsessklanningar... Och flickorna hade dockor i ett skynke pa ryggen ala Afrika, pojkarna fick varsin leksak med sig. Det ar sa hemskt att det bara ar vid sadana tillfallen dom ar anvanda sakerna.. Vi gick ivag en bit och slog oss ner pa filten under ett trad. Barnen var nog lite i chock, det ar INTE ofta dom ar utanfor barnhemmet, och varje grej vi gav dom att ata slappte dom inte ur sikte, utan holl hart i, man blir nog sa efter att ha tillbringat hela sitt liv pa ett barnhem med 40 andra.. Det hela var hursomhelst valdigt mysigt, aven om det blev lite kaos med ungar som skulle pa toa med mera. Det kan nog ha varit den mest meningsfulla julen i mitt liv! Pa kvallen skulle familjen till kyrkan, fran klockan 8-12, och vi hangde pa. Efter lite julhalningar fran Sverige over telefon (ja, vi var ganska avundsjuka pa er..) gick vi till katolska kyrkan dar familjen gar. Det var ganska mysigt ett tag, massa sang och dans, men fyra timmar var lite val mastigt och ogonen borjade sa smaningom ga igen. Sa vid halv 11 traskade barnen - jag, Utbolingen och Emma, med en sovande Brotha pa ryggen - hemat och sa var julafton slut for det har aret!
Den 25 ar dagen da Ghana firar jul, och pa morgonen nar vi kom till barnhemmet var stamningen hog! Kaos var det ocksa nar alla barnen skulle pa med finkladerna, men dom blev sa fina allesammans till slut. Aven vara smattingar badades och kladdes fina, och sen skulle vi alla till kyrkan. Vi fick ta med sa manga barn det gick, sa det var till att valja en... Jag tog min lillkille Abdul och Emma tog sin trogne Sheriff. Det var sa mysigt att hoppa in i barnhemmets minibuss och aka den korta strackan in till town dar kyrkan som barnhemmet hor till lag, och fa ha med sig lilla Abdul, kanske forsta gangen i hans ettariga liv han var utanfor barnhemmet. Han somnade i mitt kna under gudstjansten och allt gick ganska smidigt. Till lunch fick vi jellof rice, delikatess, och Mama kom med Coca Cola (det var ju MELLY CLISTMAS som hon uttryckte det..) Efter det traskade vi till var sista vanliga eftermiddag pa barnhemmet, jag kramade varenda en av vara underbara ungar extra hart infor det som komma skulle... Det var en konstig kansla att ga hem darifran pa kvallen och ha EN DAG KVAR, av dessa NITTIO dagar...
Sa kom da lordagen, en dag som jag pa ett satt hade langtat efter, den sista tiden har nog bade jag och Emma kant oss ganska klara med allt, men mest av allt en dag av jobbiga kanslor... Vi var ensamma volontarer var sista morgon eftersom att vi egentligen inte behovde komma forens klockan 11, men det var ju sista dagen.. Vi finkladde alla dom stora igen infor det stora BABIEHOME JULPARTYT. Sen matade vi smattingarna och badade, oljade, och la dom, en sista morgon... Hem fort och ata, var sista smak av fried yam och plantain? Smask iaf! Vi bathade och kladde oss lite fina och gick tillbaks. Hela grasmattan pa barnhemmets "gard" var full med folk, musik och stolar och stamningen var hog! Vi var inne med bebbarna som fick ligga kvar i sangarna, men efter matning fick aven dom finklader, sa kul att fa kla upp dom! Vi gick emellan babiehomet och festen hela eftermiddagen, jag hade mest Abdul i famnen och Emma sin Victor, och redan dar falldes nagra tarar.. Det var en mysig eftermiddag, men det basta (och varsta..) var anda nar alla dom andra volontarerna akte hemat och jag och Emma borjade kvallsrutinerna for ABSOLUT SISTA GANGEN. Vi matade och borjade lagga, det hela kandes helt okej, aven om det blev manga extra harda kramar... Och sa var alla myggnat nere och det var verkligen dags att saga farval.. Och sa ser jag Emma sta i tvatta-rumpan-hornet med sin Sheriff i famnen och snyfta, och sa gick det inte att halla tararna tillbaka. Att halla i MIN lilla Seth, som var en liiiten bebis nar vi kom, for allra sista gangen, att fa hora Abdul skratta for sista gangen i mitt liv, att krama om storisarna Gloria, Sheriff, Ibrahim, Blessingarna och Stanley, som KANNER oss, tyr sig till oss istallet for dom nya volontarerna, som litar pa att vi varje dag ar tryggheten i deras liv... Och att krypa in under natet och se att Moosa sover. Stryka handen over kinden och se dom absolut vackraste ogonen jag har sett for en allra sista gang, kan vara den varsta kanslan nagonsin... Jag och Emma lamnade Mampong Babieshome i tarar, hur kan man inte grata nar man sager farval for alltid till barn man har matat, trostat, skrattat at och med, lekt, klatt pa, gett all karlek man har orkat... Ja, den varsta kanslan ar att titta pa ett barn man tycker om sa obeskrivligt mycket och veta att man aldrig mer kommer traffas.
Det var en sorglig kvall med musik i oronen, bilder i kameran och forsoka inse... Igar vaknade vi och hade var SISTA dag i Mampong (trodde vi da..). Vi packade det mesta, tvattade for allra sista gangen, bara var. Samuel kom och var jatteledsen, och det var valdigt sorligt att saga farval aven dar. Sen borjade vi fa ont i magen och ma illa... Jag kunde bara ligga i soffan utan att ma illa, men sen kom Pastorn som bjudit med oss pa en avskedsmiddag hos en van. Jag fick tvinga mig sjalva att ga, det var ju anda sista kvallen, men efter en halvtimme inser jag att nu MASTE jag ga hem. Och efter tre manader som flytit smidigt utan nagra sjukdomar alls nastan, kraks jag tva ganger pa hemvagen (tack gode gud for att afrika inte har gatulyktor..). Hem, sangen, en hemsk kvall, en till krakning. Emma hade (och har fortfarande) jatteont i magen, eller lungorna, och hadelite feber. Sa, ja, imorse blev det inget farval familjen och Mampong utan sangvila. Nu mar vi bra (battre..) och imorn SKA vi ivag, det ar dags nu. Jag ar mer an redo att saga hejda, det kommer bli hur jobbigt och sorgligt som helst, att lamna en plats som varit ens hem i tre manader, men underbart ocksa.
Nu vantar nagra dagar i Accra pa ett hotell vid havet, vi ska jobba pa brannan och forsoka smalta och bearbeta allt sorgligt, hemskt, jobbigt men mest av allt roligt, underbart och obeskrivligt vi har fatt vara med om. Vi ska ocksa forsoka fa tag i vara pass som ar i sakert forvar hos SYTO, och sen haller vi tummarna for att vara e-tickets ska galla aven Ghana-Sverige (det blir nog lite svart att sova sista natten..) men vi har ju betalat, sa det loser sig!
Och ja... pa lordag den 2 januari klockan 22.00 lyfter planet. Och pa sondag morgon star vi pa svensk mark. Det ska bli det basta nagonsin, sverige sverige alskade land! Men det kommer bli jobbigt ocksa, livet har nere i Ghana har verkligen varit utan masten och jobbiga beslut, och jobbangesten har redan borjar smyga sig pa.. Men ja, forsta ska jag NJUTA av varldens renaste och basta land, att fa vara med familj och vanner igen, ha alla underbara bekvamligheter inom rackhall och bara vara hemma.
Den har resan har manga ganger varit det varsta jag har upplevt, jag har langtat hem som en tok och det ar inte mycket som har varit enkelt och sjalvklart fran borjan. Men mest av av allt har det varit det basta jag nagonsin har gjort! Jag alskar Mampong, jag alskar alla underbara barn jag har varit lycklig nog att fa ha som mina, jag alskar Afrika annu mer an innan. Vilka minnen jag har med mig!
Jag kommer sakna det. Jag kommer kanske mest av allt sakna att alltid ha Emma runtom mig, men vilka lerochlanghalm vi ar nu, stolpskotten... Det ar mycket jag inte kommer sakna (iskalla bath, eggandbread, smuts, hunger, tuppen, reselakanet, myggnatet..) men mycket jag kommer sakna IHJAL efter, och vissa saker kommer jag sakna for resten av mitt liv. Nagra manniskor finns for alltid i mitt hjarta. Pastorn, Utbolingen, hela GHANAFAMILY. Och allra mest, Yaa-baby, Abdul, Seth, Moosa, Gloria, Sheriff och Isaac.
Ja, nasta gang vi hors ar jag nog frusen, matt pa tacos och valdigt valdigt lycklig av att fa ha er alla runtomkring mig!
STOR KRAM
Medase, Ghana, Mampong, for den basta tiden i mitt liv!
Merry christmas!
Hej alla dar hemma i ett vitt(?) Sverige!
Idag har vi den stora lyckan att sitta pa ett internetcafe i MAMPONG, sa nu slipper vi Jamasi eller Kumasi och krangla, och det ar faktiskt riktigt snabbt ocksa!
I onsdags var det ingen vanlig dag, utan det var EMMAS FODELSEDAG! Det firades med pompa och stat... eller? Ja, jag gjorde mitt basta iaf och klev saklart upp pa morgonen, och pa Obajas finsilverbricka dukade jag upp ananas, apple, choklad och sura vingummin, ja det mest gar ju i matens tecken har. Jobbet som vanligt under dagen, och pa lunchrasten kom Mama med sin present... TVA ANANASER TILL! Haha, sa fodelsedagen slutade med att Emma blodde ur kaften, men gott var det faktiskt. Pa kvallen kande jag mig ganska hangig och hade ont i halsen, men sa ringde Samuel och berattade att han hade en surprise... Sa det var bara att satta sig i taxin och fara dit, efter att FORST ha gjort klart att det inte handlade om nagot slags matintag... Vi kommer in i hans lilla rum och hans kusiner (som bor hos honom, minns inte om jag har berattat...) satter pa "Happy birthday"-laten, i taket hangde ballonger och pa det lilla plastbordet stod glas och dricka uppdukad, vilken fest! Han hade bjudit in sina "brothers", ja inte riktiga forstas, for har ar alla vanner brothers och sisters... Det var en klockren kvall och efter mycket tjat och efter att sa sett alla afrikaner shejka loss totalt (HUR GOR MAN?!) sa tog jag och Emma over det tre kvadratmeter-stora dansgolvet TOTALT, och korde dans-ala-Lucky House, ja och det funkade ju ocksa.. eller? Vi kom an en gang hem efter att gaten hade lasts, men vad gor det om hundra ar...
Pa torsdagen var det jobbet som vanligt, jag har kommit pa att jag tycket om ALLA dom stora barnen hur mycket som helst ocksa... Bebisarna ar latta, for dom umgas vi med sa mycket, och dom behover ju hjalp med allt. Men dom stora kommer kanner man nu ocksa, efter tre manader, hur fast man har blivit vid dom ocksa... Bigi, Fodjo, Isiah, Peter, Isaac, Molo, Emanuela, LaFiato, Yaa-yaa, Yayaba, Baso. Dom ar sa fina allesammans! Och efter en av alla dessa myseftermiddagar, och efter att ha intagit en stor dinner, kommer Pastorn over och berattar att vi ska ga ut pa reastaurang (fira Emmas, pastorns giiirlfriend, fodelsedag!) Vi gick till Simple Store efter att ha inhandlat nagra korvar (?) fran gatan, och till pastorns stora besvikelse kunde vi tyvarr inte fa ner mer dinner an just nagra korvar, och saklart en Cola! En mysig kvall var det i alla fall, och vad vi tycker om var Pastor.
Fredagen var en dag som alla andra, men pa eftermiddagen stannade jag hemma och sov, lite febrig, ont i halsen, eller beror hela denna veckas trotthet, for bade mig och Emma, pa det sa anstrangande nattpasset..? Och kvallen tillbringades som vanligt pa uteplatsen, jag friade till Utbolingen och han firade med att lyfta upp mig i famnen, Ronalde posade framfor kameran som den coola kille han ar.. och ja, sen var det helg!
Pa lordagen var vi sa sloa... Vi gjorde forst en stortvatt sa handerna ar totalt eksemiga, ja det har med att tvatta handerna for hand har sina nackdelar, men det ar ganska mysigt! Sen sloade vi, sov, malade malarbok, laste, och tog en vandring till town och tog lite kort, tiden borjar ju bli knapp nu... Pa sondagen skulle vi folja med Pastorn till Kumasi pa annu ett brolopp, efter att forst ha intervjuats i hans radiokanal, pa engelska, nagot vi aldrig vill hora... Broloppet var hos en jatterik familj, kalashus, hemmabadrum! Vi fick god mat och dricka, men annars var det mest att sitta och hanga och svettas IHJAL, varmen har ar inte att leka med nu! 35-grader varje eftermiddag... Pa kvallen fixade Utbolingen julstamningen med tanda ljus och jag och Emma sjong julsanger, mysigt!
Idag gick vi for SISTA gangen till town och vart andra skamt till projekt, och det ar nu (HALLELUJAH!) avslutat, och vi slipper Oxford, wiiiiiehooo! Och nej, det bli ingen ol nagon kvall. Nu ar det Mampongs internet cafe, sen barnhemmet, nu ska vi ge garnet sista veckan... Det borjar kannas sorgligt, men jag tror ocksa att vi borjar bli ganska klara har. Vi kommer sakna allt, och det kommer nog bli valdigt vemodigt att aka harifran VARAT Mampong om en vecka, men nu pirrar det i magen av tanken pa att fa komma HEM!
Ett tillag pa listan med grejer som ska med till Arlanda (forutom vinterjackan!!, vinterskor, mossa, vantar..) ar min HEMMAMOBIL, dne ligger i oversta byraladan.. och LADDA den innan ni aker, jag tror laddaren ligger dar ocksa! Det ska bli bland det basta, att fa satta pa en riktig telefon, ALDRIG MER VODAFONE!
Ja, inte sa mycket mer att saga, vi ar verkligen inne pa slutspruten nu, och vi ser framemot att fira en afrikansk jul! Hoppas att ni far en vit jul (och det verkar ni fa..?), vi kommer inte lida nagon nod med vara skumtomtar och alla barnen! Kram pa hela slakten, ni far val tanka lite pa mig ocksa.. Mamma, det dar med lill-julafton later ju oslagbart, men tacos star fortfarande HOGST pa onskelistan, men kanske julbord pa mandag? Ja, har ska det atas kan jag saga! Lovisa, jag komemr nog sakna var barbackatur pa julaftonsmorgon allra mest, KRAMA Bamboo och sag att jag inte glomt henne!
SA GOD JUL PA ER ALLA, vi far se om vi hors fore nyar, annars GOTT NYTT AR!
Om tva veckor ses vi!
Idag har vi den stora lyckan att sitta pa ett internetcafe i MAMPONG, sa nu slipper vi Jamasi eller Kumasi och krangla, och det ar faktiskt riktigt snabbt ocksa!
I onsdags var det ingen vanlig dag, utan det var EMMAS FODELSEDAG! Det firades med pompa och stat... eller? Ja, jag gjorde mitt basta iaf och klev saklart upp pa morgonen, och pa Obajas finsilverbricka dukade jag upp ananas, apple, choklad och sura vingummin, ja det mest gar ju i matens tecken har. Jobbet som vanligt under dagen, och pa lunchrasten kom Mama med sin present... TVA ANANASER TILL! Haha, sa fodelsedagen slutade med att Emma blodde ur kaften, men gott var det faktiskt. Pa kvallen kande jag mig ganska hangig och hade ont i halsen, men sa ringde Samuel och berattade att han hade en surprise... Sa det var bara att satta sig i taxin och fara dit, efter att FORST ha gjort klart att det inte handlade om nagot slags matintag... Vi kommer in i hans lilla rum och hans kusiner (som bor hos honom, minns inte om jag har berattat...) satter pa "Happy birthday"-laten, i taket hangde ballonger och pa det lilla plastbordet stod glas och dricka uppdukad, vilken fest! Han hade bjudit in sina "brothers", ja inte riktiga forstas, for har ar alla vanner brothers och sisters... Det var en klockren kvall och efter mycket tjat och efter att sa sett alla afrikaner shejka loss totalt (HUR GOR MAN?!) sa tog jag och Emma over det tre kvadratmeter-stora dansgolvet TOTALT, och korde dans-ala-Lucky House, ja och det funkade ju ocksa.. eller? Vi kom an en gang hem efter att gaten hade lasts, men vad gor det om hundra ar...
Pa torsdagen var det jobbet som vanligt, jag har kommit pa att jag tycket om ALLA dom stora barnen hur mycket som helst ocksa... Bebisarna ar latta, for dom umgas vi med sa mycket, och dom behover ju hjalp med allt. Men dom stora kommer kanner man nu ocksa, efter tre manader, hur fast man har blivit vid dom ocksa... Bigi, Fodjo, Isiah, Peter, Isaac, Molo, Emanuela, LaFiato, Yaa-yaa, Yayaba, Baso. Dom ar sa fina allesammans! Och efter en av alla dessa myseftermiddagar, och efter att ha intagit en stor dinner, kommer Pastorn over och berattar att vi ska ga ut pa reastaurang (fira Emmas, pastorns giiirlfriend, fodelsedag!) Vi gick till Simple Store efter att ha inhandlat nagra korvar (?) fran gatan, och till pastorns stora besvikelse kunde vi tyvarr inte fa ner mer dinner an just nagra korvar, och saklart en Cola! En mysig kvall var det i alla fall, och vad vi tycker om var Pastor.
Fredagen var en dag som alla andra, men pa eftermiddagen stannade jag hemma och sov, lite febrig, ont i halsen, eller beror hela denna veckas trotthet, for bade mig och Emma, pa det sa anstrangande nattpasset..? Och kvallen tillbringades som vanligt pa uteplatsen, jag friade till Utbolingen och han firade med att lyfta upp mig i famnen, Ronalde posade framfor kameran som den coola kille han ar.. och ja, sen var det helg!
Pa lordagen var vi sa sloa... Vi gjorde forst en stortvatt sa handerna ar totalt eksemiga, ja det har med att tvatta handerna for hand har sina nackdelar, men det ar ganska mysigt! Sen sloade vi, sov, malade malarbok, laste, och tog en vandring till town och tog lite kort, tiden borjar ju bli knapp nu... Pa sondagen skulle vi folja med Pastorn till Kumasi pa annu ett brolopp, efter att forst ha intervjuats i hans radiokanal, pa engelska, nagot vi aldrig vill hora... Broloppet var hos en jatterik familj, kalashus, hemmabadrum! Vi fick god mat och dricka, men annars var det mest att sitta och hanga och svettas IHJAL, varmen har ar inte att leka med nu! 35-grader varje eftermiddag... Pa kvallen fixade Utbolingen julstamningen med tanda ljus och jag och Emma sjong julsanger, mysigt!
Idag gick vi for SISTA gangen till town och vart andra skamt till projekt, och det ar nu (HALLELUJAH!) avslutat, och vi slipper Oxford, wiiiiiehooo! Och nej, det bli ingen ol nagon kvall. Nu ar det Mampongs internet cafe, sen barnhemmet, nu ska vi ge garnet sista veckan... Det borjar kannas sorgligt, men jag tror ocksa att vi borjar bli ganska klara har. Vi kommer sakna allt, och det kommer nog bli valdigt vemodigt att aka harifran VARAT Mampong om en vecka, men nu pirrar det i magen av tanken pa att fa komma HEM!
Ett tillag pa listan med grejer som ska med till Arlanda (forutom vinterjackan!!, vinterskor, mossa, vantar..) ar min HEMMAMOBIL, dne ligger i oversta byraladan.. och LADDA den innan ni aker, jag tror laddaren ligger dar ocksa! Det ska bli bland det basta, att fa satta pa en riktig telefon, ALDRIG MER VODAFONE!
Ja, inte sa mycket mer att saga, vi ar verkligen inne pa slutspruten nu, och vi ser framemot att fira en afrikansk jul! Hoppas att ni far en vit jul (och det verkar ni fa..?), vi kommer inte lida nagon nod med vara skumtomtar och alla barnen! Kram pa hela slakten, ni far val tanka lite pa mig ocksa.. Mamma, det dar med lill-julafton later ju oslagbart, men tacos star fortfarande HOGST pa onskelistan, men kanske julbord pa mandag? Ja, har ska det atas kan jag saga! Lovisa, jag komemr nog sakna var barbackatur pa julaftonsmorgon allra mest, KRAMA Bamboo och sag att jag inte glomt henne!
SA GOD JUL PA ER ALLA, vi far se om vi hors fore nyar, annars GOTT NYTT AR!
Om tva veckor ses vi!
God jul..!
Hej alla dar hemma!
Ja, tiden gar sa fort, vi forstar verkligen inte var veckorna tar vagen? Men jag kan lova er att vi njuter av varje sekund! Ja, efter helgens fiasko borjar vi aterhamta oss... TYSKEN AR UTE UR RUMMET, HALLELUJAH! Efter grat och tandagnissel (ja, dramatiskt varre..) bor hon nu med Yvonne, familjens aldsta syster, och vi kan springa nakna, sprida ut allt varat skrap och strunta i att stada igen. Och, ja, det var en omstallning bara att ha en till Obruni i huset, det ar ganska drygt eftersom att vi ocksa jobbar tillsammans, men hon umgas ganska mycket med dom tva hollandska volontarerna, och hon ar faktiskt trevlig, sa det funkar.
Ja, dagarna flyter nastan ihop nu for tiden... Fran tisdag-fredag har dagarna varit uppstigning, frukost (den kritvita limpan har nu slagit nya langdrekord nar vi ar tre som ska dela, och tur ar val det sa som vi ater...) och sa traskar vi till Babiehomet. Vi ar nu sex volontarer, overbefolkat igen, men jag och Emma gar oftast over och hjalper till med dom storre barnen, och det ar ocksa jattekul. Nar vi sen ska bada alla bebbarna har vi ju dessutom chansen att glansa, da vi ar experter och dom amatorer. Dom har inte riktigt kommit in i rulijansen, sa vi far driva pa dom en hel del... Bada, torka, olja, pudra, kla pa, ren och nojd bebis! Sen lunch, och jag har latat till mig totalt och sitter ute och bara laser medans Emma tranar styrka pa vardagsrumsmattan. Men, det ar faktiskt ocksa att ta vara pa tiden, att bara sitta och vara, utan masten och tider att passa, ar ju inget man ar bortskamd med hemma. Vi tvattar lite da och da, och ibland orkar vi oss till och med ut pa en promenad. Mama sitter ocksa mest och hanger med oss, vi hjalper henne lite med maten (mosa lok och tomater till olika sorters stuvningar..) men mest sitter hon och pratar Twi med sig sjalv. Sen ar det eftermiddagspasset med barnen, vi sitter mest ute och bara gosar, leker, busar. Och ja, man blir verkligen mer och mer fast vid dom for varje dag som gar... Efter kvallsmatningen ar det dags att byta klader och blojor, och efter tvattning sa ar det sa mysigt attmysigt att fa satta pa ren pyjamas och bloja och natta dom ordentligt. Allt gar sa fort nar vi ar manga, och det ar lite trakigt att man bara hinner lagga tre, fyra stycken, mot nar det bara var jag och Emma och vi la halften var. Sen promenerar vi hem nar solen gar nerat, och efter bath och ombyte till myggovanligare klader ar det dags for middag, och da ar det kolmorkt. Kvallarna ar underbara, vi har mest suttit ute och bara umgatts, Pastorn tittar forbi for ett parti yatzi, Skarmen lunkar forbi och sager nagra ord. Ubolingen, Brotha, Angela, yam-kvinnan, nagon i familjen vill alltid leka eller umgas, Joyce och Ronaldo ar ocksa oftast dar. Och sen kring nio-tiden, blir allt lungt och tyst. Familjen lagger sig, huset slacks ner och pa varan annars med gangtrafik ganska livligt trafikirade "stig(?)" utanfor huset blir det tomt. Bara jag och Emma, som sitter ute och njuter, av Afrika, tystnaden, varmen. Och det livet ar ganska bra!
Efter en lugn vecka var det i lordags dags for utflykt! Klockan 6.00 hoppade vi in i var lilla taxibil som pastorn hade fixat, och vi hann anda in till town innan vi fick lov och stanna och reparera den. Sen blev den en minst sagt fartfylld resa... Var driver hade valdigt brattom och ja, varfor inte 140 km i timmen langst krokiga, guppiga vagar? Omkorningar i kurvor dar det fanns omkorningsforbuds skyltar, och baltet... Ja, nar vi blev stoppade i polisen fick vi forst lov att ta pa dom (men det fanns ingenting att knappa fast dom i), men efter lite diskussioner kom dom fram till att baltena var for smutsiga att ha pa sig. Efter en lang resa kom vi i alla fall fram till Boabeng-Fiema Monkey Sanctuary, dagens forsta mal! Och det blev en guidad tur genom "apskogen", och vi sag massor av sota apor! Vi matade dom med notter och bananer, och tog en massa kort. Sen akte vi vidare, pastorn tog i akta Sofia-anda fram fardkosten, och familjen, har far jag faktiskt ata nar vi aker bil! Men, det visade sig vara lattare sagt an gjort att ata hans pastasallad (ata sallad i afrika fastan man blivit strangt avradd, varfor inte... ja, jag tror vi har slappt hamningarna totalt nu, for handspriten har vi inte anvant pa veckor...) nar vi susade och studsade fram ut i buschen och over haliga sandvagar. Jag blev saklart aksjuk och sov mig igenom det mesta... Varat nasta resmal var Kintampo Waterfall, det var jattefint, och tuffingarna Pastorn, Emma och pastorns van "my boy" badade och simmade och det sag hur harligt ut som helst! Sen skumpade vi hemat... det blev ett stopp hos driverns mamma, dar vi kakade Popo (vi tror det ar papaya..) och fick en hel pase vatten gratis, man tackar for gastvanligheten har! Och sa kom vi hem till Mampong igen, lagom tills det forsta regnet pa flera veckor drog in, och det var faktiskt ganska mysigt att sitta och titta ut pa. Nu kommer (eller har ?) harmatan dra in, okenvindar fran Sahara och det kommer bli annu varmare.. (ar det mojligt?)
Igar var en lugn sondag... Jag lag i sangen nar Emma gick ut och joggade (ja nu har jag tagit julledigt, mitt nya liv startar pa friskis efter jul..), sen tvattade jag och vi slappade hela formiddagen, precis som en sondag ska vara. Lite hang hemma hos Skarmen, och sen bjod vi in oss sjalva till Samuel. Han tranade massa barn fran sin by i dans, infor en uppvisning dom ska ha till jul, och ja, man slutar aldrig imponeras av afrikanernas dans- och taktsinne... Det ar faktiskt lite pinsamt nar en femaring ar skickligare an man sjalv. Sen blev det som vanligt alldeles for mycket mat... Men vi klarade det nastan, men jag och Samuel gar INTE ihop riktigt och vi blir nog nastan osams... Jag vet, kulturkrock, men han lyssnar verkligen inte nar jag forklarar att det inte ar maten det ar fel pa, utan JAG AR LITEN I MATEN! Och forresten, jag finish min mat om jag VILL! Sen tog vi en taxi hem i morkret och ja, satt ute och malade malarbok, as always, haha...
Julstamningen har inte pa nagot satt infunnit sig, trots att dom spelar jullatar lite overallt. Jag hoppas och onskar for eran skull att det blir en vit jul, och sand en tanke till mig nar ni vraker i er allt gott, och SNALLA, spar naaagot, en slurk glogg, pepparkakor, knack, julgodis ar bara sma hintar... Varan jul blir den 24 en picknick med nagra utvalda barn, den 25 ska alla barnen klas fina och vi foljer nog dom till kyrkan och den 26 (var sista dag pa barnhemmet.. HJALP!) blir det en liten fest med alla barn, mysigt! Vi vet inte riktigt vad som hander i familjen, men ja, det blir val jag, Emma och en godispase, och det duger bra.
Ja, tva veckor kvar i Mampong, tre i Ghana... Men vi njuter! Och det borjar faktiskt kannas riktigt skont att fa komma hem ocksa, ata svensk mat, sova i rena lakan (annu en hint...)
Igar var vi lediga pa dagen, akte till Jamasi pa dagen men det funakde itne att skriva i bloggen. Sen gick vi till barnhemmet efter middagen, redo for att prova pa att jobba nattpasset! Det var jattespannande, men ja, efter att ha matat dom pyttesma bebisarna sa somnade jag och Emma pa varsin stenhard liten madrass pa golvet och sov fran 11 till 4 pa morgonen da vi blev vackta av en av dom som arbetade... Vilak nattarbetare! Vi matade och bytte pa bebisarna och sen la vi dom igen, och sen hjalpte vi till att bada dom stora.
Idag efter att ha sovit nagra timmar tog vi oss in till Kumasi och familjen, eran underbara julklapp har kommit fram! TUSEN TACK, det var precis vad som behovdes for att komma i liiite julstamning iaf!
STOR KRAM, tanker pa er!!
Ja, tiden gar sa fort, vi forstar verkligen inte var veckorna tar vagen? Men jag kan lova er att vi njuter av varje sekund! Ja, efter helgens fiasko borjar vi aterhamta oss... TYSKEN AR UTE UR RUMMET, HALLELUJAH! Efter grat och tandagnissel (ja, dramatiskt varre..) bor hon nu med Yvonne, familjens aldsta syster, och vi kan springa nakna, sprida ut allt varat skrap och strunta i att stada igen. Och, ja, det var en omstallning bara att ha en till Obruni i huset, det ar ganska drygt eftersom att vi ocksa jobbar tillsammans, men hon umgas ganska mycket med dom tva hollandska volontarerna, och hon ar faktiskt trevlig, sa det funkar.
Ja, dagarna flyter nastan ihop nu for tiden... Fran tisdag-fredag har dagarna varit uppstigning, frukost (den kritvita limpan har nu slagit nya langdrekord nar vi ar tre som ska dela, och tur ar val det sa som vi ater...) och sa traskar vi till Babiehomet. Vi ar nu sex volontarer, overbefolkat igen, men jag och Emma gar oftast over och hjalper till med dom storre barnen, och det ar ocksa jattekul. Nar vi sen ska bada alla bebbarna har vi ju dessutom chansen att glansa, da vi ar experter och dom amatorer. Dom har inte riktigt kommit in i rulijansen, sa vi far driva pa dom en hel del... Bada, torka, olja, pudra, kla pa, ren och nojd bebis! Sen lunch, och jag har latat till mig totalt och sitter ute och bara laser medans Emma tranar styrka pa vardagsrumsmattan. Men, det ar faktiskt ocksa att ta vara pa tiden, att bara sitta och vara, utan masten och tider att passa, ar ju inget man ar bortskamd med hemma. Vi tvattar lite da och da, och ibland orkar vi oss till och med ut pa en promenad. Mama sitter ocksa mest och hanger med oss, vi hjalper henne lite med maten (mosa lok och tomater till olika sorters stuvningar..) men mest sitter hon och pratar Twi med sig sjalv. Sen ar det eftermiddagspasset med barnen, vi sitter mest ute och bara gosar, leker, busar. Och ja, man blir verkligen mer och mer fast vid dom for varje dag som gar... Efter kvallsmatningen ar det dags att byta klader och blojor, och efter tvattning sa ar det sa mysigt attmysigt att fa satta pa ren pyjamas och bloja och natta dom ordentligt. Allt gar sa fort nar vi ar manga, och det ar lite trakigt att man bara hinner lagga tre, fyra stycken, mot nar det bara var jag och Emma och vi la halften var. Sen promenerar vi hem nar solen gar nerat, och efter bath och ombyte till myggovanligare klader ar det dags for middag, och da ar det kolmorkt. Kvallarna ar underbara, vi har mest suttit ute och bara umgatts, Pastorn tittar forbi for ett parti yatzi, Skarmen lunkar forbi och sager nagra ord. Ubolingen, Brotha, Angela, yam-kvinnan, nagon i familjen vill alltid leka eller umgas, Joyce och Ronaldo ar ocksa oftast dar. Och sen kring nio-tiden, blir allt lungt och tyst. Familjen lagger sig, huset slacks ner och pa varan annars med gangtrafik ganska livligt trafikirade "stig(?)" utanfor huset blir det tomt. Bara jag och Emma, som sitter ute och njuter, av Afrika, tystnaden, varmen. Och det livet ar ganska bra!
Efter en lugn vecka var det i lordags dags for utflykt! Klockan 6.00 hoppade vi in i var lilla taxibil som pastorn hade fixat, och vi hann anda in till town innan vi fick lov och stanna och reparera den. Sen blev den en minst sagt fartfylld resa... Var driver hade valdigt brattom och ja, varfor inte 140 km i timmen langst krokiga, guppiga vagar? Omkorningar i kurvor dar det fanns omkorningsforbuds skyltar, och baltet... Ja, nar vi blev stoppade i polisen fick vi forst lov att ta pa dom (men det fanns ingenting att knappa fast dom i), men efter lite diskussioner kom dom fram till att baltena var for smutsiga att ha pa sig. Efter en lang resa kom vi i alla fall fram till Boabeng-Fiema Monkey Sanctuary, dagens forsta mal! Och det blev en guidad tur genom "apskogen", och vi sag massor av sota apor! Vi matade dom med notter och bananer, och tog en massa kort. Sen akte vi vidare, pastorn tog i akta Sofia-anda fram fardkosten, och familjen, har far jag faktiskt ata nar vi aker bil! Men, det visade sig vara lattare sagt an gjort att ata hans pastasallad (ata sallad i afrika fastan man blivit strangt avradd, varfor inte... ja, jag tror vi har slappt hamningarna totalt nu, for handspriten har vi inte anvant pa veckor...) nar vi susade och studsade fram ut i buschen och over haliga sandvagar. Jag blev saklart aksjuk och sov mig igenom det mesta... Varat nasta resmal var Kintampo Waterfall, det var jattefint, och tuffingarna Pastorn, Emma och pastorns van "my boy" badade och simmade och det sag hur harligt ut som helst! Sen skumpade vi hemat... det blev ett stopp hos driverns mamma, dar vi kakade Popo (vi tror det ar papaya..) och fick en hel pase vatten gratis, man tackar for gastvanligheten har! Och sa kom vi hem till Mampong igen, lagom tills det forsta regnet pa flera veckor drog in, och det var faktiskt ganska mysigt att sitta och titta ut pa. Nu kommer (eller har ?) harmatan dra in, okenvindar fran Sahara och det kommer bli annu varmare.. (ar det mojligt?)
Igar var en lugn sondag... Jag lag i sangen nar Emma gick ut och joggade (ja nu har jag tagit julledigt, mitt nya liv startar pa friskis efter jul..), sen tvattade jag och vi slappade hela formiddagen, precis som en sondag ska vara. Lite hang hemma hos Skarmen, och sen bjod vi in oss sjalva till Samuel. Han tranade massa barn fran sin by i dans, infor en uppvisning dom ska ha till jul, och ja, man slutar aldrig imponeras av afrikanernas dans- och taktsinne... Det ar faktiskt lite pinsamt nar en femaring ar skickligare an man sjalv. Sen blev det som vanligt alldeles for mycket mat... Men vi klarade det nastan, men jag och Samuel gar INTE ihop riktigt och vi blir nog nastan osams... Jag vet, kulturkrock, men han lyssnar verkligen inte nar jag forklarar att det inte ar maten det ar fel pa, utan JAG AR LITEN I MATEN! Och forresten, jag finish min mat om jag VILL! Sen tog vi en taxi hem i morkret och ja, satt ute och malade malarbok, as always, haha...
Julstamningen har inte pa nagot satt infunnit sig, trots att dom spelar jullatar lite overallt. Jag hoppas och onskar for eran skull att det blir en vit jul, och sand en tanke till mig nar ni vraker i er allt gott, och SNALLA, spar naaagot, en slurk glogg, pepparkakor, knack, julgodis ar bara sma hintar... Varan jul blir den 24 en picknick med nagra utvalda barn, den 25 ska alla barnen klas fina och vi foljer nog dom till kyrkan och den 26 (var sista dag pa barnhemmet.. HJALP!) blir det en liten fest med alla barn, mysigt! Vi vet inte riktigt vad som hander i familjen, men ja, det blir val jag, Emma och en godispase, och det duger bra.
Ja, tva veckor kvar i Mampong, tre i Ghana... Men vi njuter! Och det borjar faktiskt kannas riktigt skont att fa komma hem ocksa, ata svensk mat, sova i rena lakan (annu en hint...)
Igar var vi lediga pa dagen, akte till Jamasi pa dagen men det funakde itne att skriva i bloggen. Sen gick vi till barnhemmet efter middagen, redo for att prova pa att jobba nattpasset! Det var jattespannande, men ja, efter att ha matat dom pyttesma bebisarna sa somnade jag och Emma pa varsin stenhard liten madrass pa golvet och sov fran 11 till 4 pa morgonen da vi blev vackta av en av dom som arbetade... Vilak nattarbetare! Vi matade och bytte pa bebisarna och sen la vi dom igen, och sen hjalpte vi till att bada dom stora.
Idag efter att ha sovit nagra timmar tog vi oss in till Kumasi och familjen, eran underbara julklapp har kommit fram! TUSEN TACK, det var precis vad som behovdes for att komma i liiite julstamning iaf!
STOR KRAM, tanker pa er!!
Besvikelse
Hej igen!
Trodde inte det skulle droja sahar kort tid innan jag skrev igen, men man kan val saga som sa att forhallandena verkligen har forandrats. Efter internet i lordags akte vi hem till Mampong for att mota var nya rumskamrat... Hon heter Natalie och ar fran Tyskland, och hon var med pa varan intro-vecka i Accra. Det forsta som hande var att hon kande igen oss, men vi inte kande igen henne och hon blev jattesarad..(?) Det var val bara att tacka och ta emot nar varan hostfamilj flyttade in henne i varat rum, vi fick flytta alla vara saker och plotsligt var man sambo. Det som ar, ar att nar jag bor med Emma sa kanns det liksom som en familj, man har henne rutn sig hela tiden, men det ar aldrig anstrangt eller jobbigt, vi kan sittah elt tysta utan att det ar "jobbig tystnad", vi diskuterar ALLT, kanslor, handelser, hygien, manniskor. Och jag har inte en enda gang haft kanslan av att JAG MASTE FA VARA SJALV, att bo med Emma.. Ja, det ar som att bo med sig sjalv men nagon man kan bara kasta ur sig det man tanker pa for stunden, och jag alskar det.
Det har ar VAR resa, vi hade tre underbara, sista veckor kvar, tillsammans, pa den kanske enda langa resan vi gor tillsammans. En resa till nya upplevelser och en ny kultur, men ocksa som vanner. Vi har kommit varandra sa otroligt nara och efter nio veckor tillsammans, kandes dom har tre som da vi skulle ge jarnet och njuta av allt, eftersom att vi snart ar hemma igen.
Och nu bor en tysk i ett horn. Hon ar trevlig, det ari nget fel pa henne, men det blir ju sa synd om henne nar vi bara ar jattebesvikna och osociala och bara pratar svenska. Det kanns verkligen som att nagon har tagit var sista tid och bara kort over oss, ingen har ens fragat eller SAGT att det ska flytta in en i VARAT RUM, det ar som att nagon bara klampat in i varat hem, varan trygghet.
Igar morse gick vi ut och joggade, och sen foljde vi med Sjukhusragget till hans kyrka. Det var ganska trakigt som vanligt, men vi fick i alla fall med oss en pase snacks, frozen yoghurt och nagon slags pirog? Sen gick vi hem. Till var kollega, van, room-mate? En stel lunch dar vi var tvugna att anstranga oss och vara sociala. Pa engelska. Sen ringde nagra andra volontarer som jobbar pa babiehomet, sa vi foljde dom i en taxi (7 i en femmannabil borjar bli en vana) till en pool nara Mampong, men poolen var gron, men det var gratis sa vi badade. Far val se vad nasta utslag pa huden blir... Pa kvallen gick tysken och la sig, jag och Emma fick antligen prata ifred, och satt ute nastan till midnatt...
Idga skulle hon till Kumasi och traffa SYTO, men vi var tvugna att folja med da hon inte hittar har... Vi at lunch, hamburgare, och sen till SYTO-office. Jag och Emma tog mod till oss och pratade med Helen, var co-ordinator, att vi kande oss valdigt overkorda och att var sista tid verkligen har blivit forstord. Hon ska nu ringa familjen och Natalie ska nog flytta till ett annat rum, men nu ar hon jatteledsen istallet och allt ar bara fel...
Det kanns som att vi anda har betalat valdigt mycket pengar for allt det har, och vi har TRE veckor kvar, sa besvikelsen ar sa himla stor bara... Man har anda haft en bild av sista tiden, vi, familjen och vara vanner, inte en annan volontar mitt i alltihopa.
Vi far se hur allt blir, men man far val forsoka se det fran nagon slags ljus sida, och gora det bast av situationen... Hoppas att allt loser sig, och att detta bara var ett mellanslag i denna blogg, och att allt ar battre nasta gang.
Tanker pa er dar hemma!
KRAM
What happens in Ghana (foregaende onsdag), stays in Ghana...
Hej igen allihopa hemma i (kalla, snoiga?) Sverige!
Ja, forra gangen var ett ganska stressat inlagg, publicerade inlagget en minut innan tiden gick ut sa kande att jag hade MASSA mer att beratta, fast det ar ju som vanligt. Kan ju ta lite kort det jag glomde... For det forsta, mamma, Karin och alla andra renliga dar hemma kan jag ju rapportera att JA, nu har vi antligen tagit mod till oss och utrustade med plasthandskar och plastpase lyckades vi (mest Emma) FA BORT DET ACKLIGASTE JAG HAR VARIT MED OM, den mogliga gamla handduken i badkaret. Det ar sa sjukt komiskt och ja.. SJUKT att vi har latit det ga sa langt. Vi tog aven oss tid att tvatta av badkaret, och nu kan man faktiskt se att det ar ett vitt badkar. Vi hade aven en trevlig sondag med musar. Nar vi skulle aka hem fran Safari Beach var det en liten, liten nabbmus i var vaska, panik, men det varsta var nastan nar vi kom hem till Mampong igen, och Utbolingen hittar en liten dod mus som han sen jagar mig runt i huset med. Han kastade den pa mig och sen knot han fast den i ett snore och holl pa att garva ihjal nar han sprang med den efter sig och jag gallskrek. Ja, en ny fobi ar upptackt!
Den har veckan har for ovrigt varit helt underbar! Jag vet inte om det ar att vi har insett att tiden borjar rinna ivag, att vi faktiskt nu bara har tre veckor kvar i Ghana, men vi har verkligen tagit vara pa och njutit, och anda har vi inte gjort sarskilt mycket, och det ar kanske det man kommer sakna mest. Jag alskar (eller okej, det ar ganska drygt..) att vakna i morkret mitt i natten och istallet for att titta pa klockan sa lyssnar jag efter om det ar tyst, upp tupparna har borjat gala eller om manniskorna har borjat fylla sin dunkar med vatten fran tanken utanfor varat fonster. Att saga godmorgon till varan faktiskt ganska underbara familj, man kanner sig faktiskt som en del av den nu. Man borjar forsta det har med hur "otrevliga och osociala" dom var i borjan, for det ar sa dom ar har. Folk kommer och gar i huset, dom slanger nagon kommentar, nagon kanske svarar. Det ar Afrika helt enkelt. Vi sitter ute pa lunchrasten, laser, skriver lite tankar, spelar spel, och ute pa garden sitter Mama och lagar mat over en kolgrill, alla som gar forbi vinkar, halsar, fragar "Etesej?", hur mar du. Manniskor har ar sa enkla, sa himla avslappnade, och i Mamas hur verkar dom flesta vara valkomna. Sitta ute pa kvallen och ha alla runt om sig. Mama och Jam-kvinnan sitter och skvallrar om allt och alla, och nar Yvonne kommer hem fran jobbet slar hon sig ner med dom. Angela och Albert (borde iaf) pluggar ute i en fatolj eller golvet, Angela sjunger troligtvis ocksa en psalm HOGT och TYDLIGT med sin falska sangrost, BRODDA (Albert) kan ocksa mycket val ligga pa golvet och gallskrika for att han inte fatt som han har velat. Joyce, en av grannflickorna, tittar alltid forbi, drar mig i hastsvansen, hjalper Utbolingen med laxorna. Utbolingen, som for ovrigt vid det laget troligtvis redan har oppnat fonstret ovanfor mitt huvud och skramt livet ur mig med ett gapskratt, dansar mest runt, hjular lite over golvet, tills Mama ropar "ATTA!!!" (vi undrar om det betyder slav) och han ger oss ett litet leende innan han ar back to work. Skarmen luffsar troligtvis forbi i sina flip-flops (Emma kan identifiera hans steg, sa vi vet nar han kommer) och hamtar vatten till sitt bath. Obaja, hon gar mest runt och smagarvar eller skriker pa nagon.
Barnhemmet... Blir tarogd bara av tanken pa att lamna VARA barn. I borjan var det svart, mest bara mycket barn och blojbyten, och dom flesta som kanner mig vet att jag inte ar den optimala barnalskaren. Men nu.. Man behover inte alska BARN, det racker att man alskar barnen i sig. For varenda en av dom dar sma liven kanns nastan som ens eget. Dom ar sa fruktansvart vackra allihopa, och varenda en av dom ar speciella. Att komma in pa morgonen och dom storsta bebisarna star och skakar sanggallrena och skrattar mot oss, att bara kika ner i Seths sang och killa lite pa magen sa han gurglar till av skratt, nar Gloria kommer tultandes med sitt Gollum-ansikte och varldens vackraste ogon (och ogonfransar, Mascara-reklam nasta) och bara skrattar, nar Yaa-Baby kommer alandes ut genom dorren i sakta mak, ja, jag kan fortsatta i evigheter. Vi ar nu fem volontarer pa barnhemmet, ibland kanns det som att allt gar for fort och man hinner inte vara med alla barn pa en dag, men a andra sidan har vi nu jattemycket tid till var och en av barnen, och det ar lovely.
Tisdagen var for ovrigt en lustig dag. Pa morgonen nar vi ska ga till barnhemmet gar Emma ut i forvag, men kommer sen snabbt springades tillbaka och tjuter "HAN AR HAR UTANFOR! HJAAAALP!" och det visar sig att varan van Jesus Christ sitter mittemot huset och vantar. Ja, han ar ju ganska harmlos, men lite laskigt att ha en stalker! Han foljde oss hela vagen till barnhemmet, men vid dorren fick vi satta stopp och han sag lite missnojd ut, och sen dess har vi inte sett till honom. Nar vi kom hem for lunch var Emma pa rummet, och jag gar ut for att satta mig och vanta pa maten (Mama har varit bortrest pa begravning i veckan sa den tjurigaste av alla familjemedlemmar, Rose, fick komma med lunch till oss, ja, det gjorde oss sakert mer gillade hos henne), nar det star en man och knackar pa Mamas dorr. Jag forsoker forklara att hon ar bortrest, men han kan inte engelska, men foljer efter mig och visar upp ett mynt lite hotfullt, jag ropar pa Emma, han ar jattelaskig med rodsprangda ogon, men som tur ar kommer Rose och kor bort tiggaren. Och efter lunch sitter jag ute och laser nar en tonarig tjej pa vag hem fran skolan far syn pa mig och bestamt stegar in i huset, och vill halsa. Hon presenterar sig och berattar att hon ar ett Jehovas Vittne och att jag ska ga med. Jag avbojer, men hon ska hamta bocker till mig, och borjar bli ganska aggresiv och patrangande. Nar jag inte forstar ett ord hon sager blir hon nastan galen och borjar skrika lite hysteriskt at mig. Det hela ar lite obehagligt, och som TUR ar kommer Yvonne hem, och tjejen ger sig av med loftet att "I will come back every day" (vilket hon inte har gjort) och Yvonne sager att hon inte ar helt klar i huvudet den tjejen. Ja, har i Ghana behover man inte en lamna huset for att fa sig lite upplevelser...
Annars har veckan varit en vanlig vecka, om det nu kan vara det har i Afrika. Igar var det Farmers Day, en helgdag har i Ghana, sa dom flesta var lediga men inte vi. Pa kvallen var vi bjudna pa Dinner Party av Jeffrey, en av projektkillarna. Det var massa elever fran college i Mampong, vi fick ol, mat och sa dansade vi vilt. Vi fick smyga oss in genom den lasta gaten hemma (med hjalp av Jeffrey, da "I can see you need some help..."). och forresten, fick ju resans kommentar igar kvall... "I like your painted nose!", japp, min roda nasa borjar bli kand aven har. Forresten, nar vi akte hem fran semestern och satt i en taxi kom en man och sa "I love you" till mig i framsatet, "is that your mother?" och pekar pa Emma i baksatet. Annars ar ganska manga overtygade om att vi ar tvillingar..
Imorse fick vi en chocknyhet! Obaja meddelade att hon ska aka och hamta en NY VOLONTAR, som ska bo I VARAT RUM! Okej?! Vi har ett badrumsgolv som ar brunt av smuts, sangen dar denna stackare ska sova i ar full av vara grejor (dom slangde vi ungefar ner pa golvet innan vi akte till Kumasi..) och myror, och jag och Emma pratar oppet om allt har. Ber till gud att denna stackare inte ar smutsallergiker, och kanske allra helst inte kan svenska.. Hur detta ska ga blir spannande.
Ja, vi ar nog ganska vana afrikaner nu for tiden. Vi vinkar till oss taxis och tro-tros ganska enkelt, och betalar det afrikaner betalar (trodde ni ja, blasta Obrunis..). Nar vi aker genom byar och stader ar det inte langre att man faschinerat tittar ut pa allt och forundras, utan det ar ganska mycket som att aka buss hemma i Sverige. Man tittar ut, men reflekterar inte sa mycket langre. Man kommer aldrig kunna smalta in i den har kulturen helt och hallet, vi ar vita och det kommer nog aldrig forandras att man blir sedd som annorlunda da, men man lar sig sa mycket, det ar nya saker varje dag, och pa nagot satt bli man nog battre och battre pa att acceptera att, ja, har gor dom sa, och i Sverige gor vi inte sa, that's it.
Sverige med rinnande dricksvatten, tvattmaskin, dammsugare, dusch med varmvatten och STRALE, kylskap och skafferi fylld med svensk mat dar man kan ta vadm an vill nar man vill, standig tillgang till dator och teve, kora bil, ja, HEMMA helt enkelt, kryper allt narmare och det ar klart man langtar, men man har verkligen insett att det gar att leva sahar, och jag tycker faktiskt om det. Det kommer bli det basta som har hant att fa komma hem igen, men det ar sa vemodigt att tanka pa att vi nog aldrig mer kommer leva det har livet, i den har familjen, i den har staden, med VARA barn, med Emma bredvid mig i vatt och torrt, men sant ar livet... Det ar for tidigt att borja runda av resan, men det gar samtidigt inte att inte tanka pa det. Vi ska njuta allt vi kan nu dessa tre veckor och gora allt vi vill, sen blir det en veckas semester, och sen blir det alskade, rena Sverige och alla ni SAKNADE dar hemma!
Nu ska vi ta oss till Vics Baboo och ata god mat, sen blir det lite smaarenden har i Kumasi, kolla efter paket, handla pa supermarket.
Towe och Amanda, LYCKA TILL NU TJEJER, ni kommer fa det helt fantastiskt, och det ni gor ar fantastiskt! Elin, jag saaaaaaaaaknar dig! Tiffany tack for varmande ord, ja, vi ska fira jul pa barnhemmet, vi planerar att den 24 december ta med nagra av dom aldre barnen pa en picknick och ha det som en speciell grej for dom. I Ghana firar dom jul 25 eller 26, vi vet inte riktigt, men hur som helst sa blir det da ett litet "party" for barnen. Och halsa alla gamlingar jattemycket!
STOR KRAM TILL ER ALLA!
Ja, forra gangen var ett ganska stressat inlagg, publicerade inlagget en minut innan tiden gick ut sa kande att jag hade MASSA mer att beratta, fast det ar ju som vanligt. Kan ju ta lite kort det jag glomde... For det forsta, mamma, Karin och alla andra renliga dar hemma kan jag ju rapportera att JA, nu har vi antligen tagit mod till oss och utrustade med plasthandskar och plastpase lyckades vi (mest Emma) FA BORT DET ACKLIGASTE JAG HAR VARIT MED OM, den mogliga gamla handduken i badkaret. Det ar sa sjukt komiskt och ja.. SJUKT att vi har latit det ga sa langt. Vi tog aven oss tid att tvatta av badkaret, och nu kan man faktiskt se att det ar ett vitt badkar. Vi hade aven en trevlig sondag med musar. Nar vi skulle aka hem fran Safari Beach var det en liten, liten nabbmus i var vaska, panik, men det varsta var nastan nar vi kom hem till Mampong igen, och Utbolingen hittar en liten dod mus som han sen jagar mig runt i huset med. Han kastade den pa mig och sen knot han fast den i ett snore och holl pa att garva ihjal nar han sprang med den efter sig och jag gallskrek. Ja, en ny fobi ar upptackt!
Den har veckan har for ovrigt varit helt underbar! Jag vet inte om det ar att vi har insett att tiden borjar rinna ivag, att vi faktiskt nu bara har tre veckor kvar i Ghana, men vi har verkligen tagit vara pa och njutit, och anda har vi inte gjort sarskilt mycket, och det ar kanske det man kommer sakna mest. Jag alskar (eller okej, det ar ganska drygt..) att vakna i morkret mitt i natten och istallet for att titta pa klockan sa lyssnar jag efter om det ar tyst, upp tupparna har borjat gala eller om manniskorna har borjat fylla sin dunkar med vatten fran tanken utanfor varat fonster. Att saga godmorgon till varan faktiskt ganska underbara familj, man kanner sig faktiskt som en del av den nu. Man borjar forsta det har med hur "otrevliga och osociala" dom var i borjan, for det ar sa dom ar har. Folk kommer och gar i huset, dom slanger nagon kommentar, nagon kanske svarar. Det ar Afrika helt enkelt. Vi sitter ute pa lunchrasten, laser, skriver lite tankar, spelar spel, och ute pa garden sitter Mama och lagar mat over en kolgrill, alla som gar forbi vinkar, halsar, fragar "Etesej?", hur mar du. Manniskor har ar sa enkla, sa himla avslappnade, och i Mamas hur verkar dom flesta vara valkomna. Sitta ute pa kvallen och ha alla runt om sig. Mama och Jam-kvinnan sitter och skvallrar om allt och alla, och nar Yvonne kommer hem fran jobbet slar hon sig ner med dom. Angela och Albert (borde iaf) pluggar ute i en fatolj eller golvet, Angela sjunger troligtvis ocksa en psalm HOGT och TYDLIGT med sin falska sangrost, BRODDA (Albert) kan ocksa mycket val ligga pa golvet och gallskrika for att han inte fatt som han har velat. Joyce, en av grannflickorna, tittar alltid forbi, drar mig i hastsvansen, hjalper Utbolingen med laxorna. Utbolingen, som for ovrigt vid det laget troligtvis redan har oppnat fonstret ovanfor mitt huvud och skramt livet ur mig med ett gapskratt, dansar mest runt, hjular lite over golvet, tills Mama ropar "ATTA!!!" (vi undrar om det betyder slav) och han ger oss ett litet leende innan han ar back to work. Skarmen luffsar troligtvis forbi i sina flip-flops (Emma kan identifiera hans steg, sa vi vet nar han kommer) och hamtar vatten till sitt bath. Obaja, hon gar mest runt och smagarvar eller skriker pa nagon.
Barnhemmet... Blir tarogd bara av tanken pa att lamna VARA barn. I borjan var det svart, mest bara mycket barn och blojbyten, och dom flesta som kanner mig vet att jag inte ar den optimala barnalskaren. Men nu.. Man behover inte alska BARN, det racker att man alskar barnen i sig. For varenda en av dom dar sma liven kanns nastan som ens eget. Dom ar sa fruktansvart vackra allihopa, och varenda en av dom ar speciella. Att komma in pa morgonen och dom storsta bebisarna star och skakar sanggallrena och skrattar mot oss, att bara kika ner i Seths sang och killa lite pa magen sa han gurglar till av skratt, nar Gloria kommer tultandes med sitt Gollum-ansikte och varldens vackraste ogon (och ogonfransar, Mascara-reklam nasta) och bara skrattar, nar Yaa-Baby kommer alandes ut genom dorren i sakta mak, ja, jag kan fortsatta i evigheter. Vi ar nu fem volontarer pa barnhemmet, ibland kanns det som att allt gar for fort och man hinner inte vara med alla barn pa en dag, men a andra sidan har vi nu jattemycket tid till var och en av barnen, och det ar lovely.
Tisdagen var for ovrigt en lustig dag. Pa morgonen nar vi ska ga till barnhemmet gar Emma ut i forvag, men kommer sen snabbt springades tillbaka och tjuter "HAN AR HAR UTANFOR! HJAAAALP!" och det visar sig att varan van Jesus Christ sitter mittemot huset och vantar. Ja, han ar ju ganska harmlos, men lite laskigt att ha en stalker! Han foljde oss hela vagen till barnhemmet, men vid dorren fick vi satta stopp och han sag lite missnojd ut, och sen dess har vi inte sett till honom. Nar vi kom hem for lunch var Emma pa rummet, och jag gar ut for att satta mig och vanta pa maten (Mama har varit bortrest pa begravning i veckan sa den tjurigaste av alla familjemedlemmar, Rose, fick komma med lunch till oss, ja, det gjorde oss sakert mer gillade hos henne), nar det star en man och knackar pa Mamas dorr. Jag forsoker forklara att hon ar bortrest, men han kan inte engelska, men foljer efter mig och visar upp ett mynt lite hotfullt, jag ropar pa Emma, han ar jattelaskig med rodsprangda ogon, men som tur ar kommer Rose och kor bort tiggaren. Och efter lunch sitter jag ute och laser nar en tonarig tjej pa vag hem fran skolan far syn pa mig och bestamt stegar in i huset, och vill halsa. Hon presenterar sig och berattar att hon ar ett Jehovas Vittne och att jag ska ga med. Jag avbojer, men hon ska hamta bocker till mig, och borjar bli ganska aggresiv och patrangande. Nar jag inte forstar ett ord hon sager blir hon nastan galen och borjar skrika lite hysteriskt at mig. Det hela ar lite obehagligt, och som TUR ar kommer Yvonne hem, och tjejen ger sig av med loftet att "I will come back every day" (vilket hon inte har gjort) och Yvonne sager att hon inte ar helt klar i huvudet den tjejen. Ja, har i Ghana behover man inte en lamna huset for att fa sig lite upplevelser...
Annars har veckan varit en vanlig vecka, om det nu kan vara det har i Afrika. Igar var det Farmers Day, en helgdag har i Ghana, sa dom flesta var lediga men inte vi. Pa kvallen var vi bjudna pa Dinner Party av Jeffrey, en av projektkillarna. Det var massa elever fran college i Mampong, vi fick ol, mat och sa dansade vi vilt. Vi fick smyga oss in genom den lasta gaten hemma (med hjalp av Jeffrey, da "I can see you need some help..."). och forresten, fick ju resans kommentar igar kvall... "I like your painted nose!", japp, min roda nasa borjar bli kand aven har. Forresten, nar vi akte hem fran semestern och satt i en taxi kom en man och sa "I love you" till mig i framsatet, "is that your mother?" och pekar pa Emma i baksatet. Annars ar ganska manga overtygade om att vi ar tvillingar..
Imorse fick vi en chocknyhet! Obaja meddelade att hon ska aka och hamta en NY VOLONTAR, som ska bo I VARAT RUM! Okej?! Vi har ett badrumsgolv som ar brunt av smuts, sangen dar denna stackare ska sova i ar full av vara grejor (dom slangde vi ungefar ner pa golvet innan vi akte till Kumasi..) och myror, och jag och Emma pratar oppet om allt har. Ber till gud att denna stackare inte ar smutsallergiker, och kanske allra helst inte kan svenska.. Hur detta ska ga blir spannande.
Ja, vi ar nog ganska vana afrikaner nu for tiden. Vi vinkar till oss taxis och tro-tros ganska enkelt, och betalar det afrikaner betalar (trodde ni ja, blasta Obrunis..). Nar vi aker genom byar och stader ar det inte langre att man faschinerat tittar ut pa allt och forundras, utan det ar ganska mycket som att aka buss hemma i Sverige. Man tittar ut, men reflekterar inte sa mycket langre. Man kommer aldrig kunna smalta in i den har kulturen helt och hallet, vi ar vita och det kommer nog aldrig forandras att man blir sedd som annorlunda da, men man lar sig sa mycket, det ar nya saker varje dag, och pa nagot satt bli man nog battre och battre pa att acceptera att, ja, har gor dom sa, och i Sverige gor vi inte sa, that's it.
Sverige med rinnande dricksvatten, tvattmaskin, dammsugare, dusch med varmvatten och STRALE, kylskap och skafferi fylld med svensk mat dar man kan ta vadm an vill nar man vill, standig tillgang till dator och teve, kora bil, ja, HEMMA helt enkelt, kryper allt narmare och det ar klart man langtar, men man har verkligen insett att det gar att leva sahar, och jag tycker faktiskt om det. Det kommer bli det basta som har hant att fa komma hem igen, men det ar sa vemodigt att tanka pa att vi nog aldrig mer kommer leva det har livet, i den har familjen, i den har staden, med VARA barn, med Emma bredvid mig i vatt och torrt, men sant ar livet... Det ar for tidigt att borja runda av resan, men det gar samtidigt inte att inte tanka pa det. Vi ska njuta allt vi kan nu dessa tre veckor och gora allt vi vill, sen blir det en veckas semester, och sen blir det alskade, rena Sverige och alla ni SAKNADE dar hemma!
Nu ska vi ta oss till Vics Baboo och ata god mat, sen blir det lite smaarenden har i Kumasi, kolla efter paket, handla pa supermarket.
Towe och Amanda, LYCKA TILL NU TJEJER, ni kommer fa det helt fantastiskt, och det ni gor ar fantastiskt! Elin, jag saaaaaaaaaknar dig! Tiffany tack for varmande ord, ja, vi ska fira jul pa barnhemmet, vi planerar att den 24 december ta med nagra av dom aldre barnen pa en picknick och ha det som en speciell grej for dom. I Ghana firar dom jul 25 eller 26, vi vet inte riktigt, men hur som helst sa blir det da ett litet "party" for barnen. Och halsa alla gamlingar jattemycket!
STOR KRAM TILL ER ALLA!
