Sofia i GHANA

Hej, ni som fortfarande hittar hit!

Ja, dålig uppdatering efter avskedet av Mampong. Det var jättesorgligt, att krama familjen, gå ut till stora vägen genom byn en sista gång när alla vinkar och säger "bye bye". Utbölingen bar ut ALLT vårat bagage (på huvudet..?), och sen var det kramkalas och tårar, att säga hejdå till en lillebror för resten av livet är inte lätt. Vi kramade sönder honom med tårar i ögonen, men han avslutade på älskade Utbölingen-sätt, med en varsin high five och ett leende, sen skuttade han hemåt igen.. Den killen, vad jag saknar honom. Så var det Pastorns tur, vår fixare och hjälpare, räddare i alla lägen! Älskade vän, en vän för livet. Det var i tårar vi rullade från tro-trostationen, och genom VÅRAT Mampong, för allra sista gången. Vad jag saknar det!!

Det blev sen en väldigt rolig vecka i Accra, med en hotellbokning som visade sig vara ett totalt knarkarkvarter så vi flydde med hela packningen, och hittade efter många om och men Hotel Crown Prince i centrala Accra. Där fick vi massa vänner och massa humor (som alltid..), och vi tillbringade dom flesta dagarna på La Beach, underbart. Nyår, ja..? Vi somnade kvart i 11, efter lite fried rice, och vaknade när festen började utanför fönstret. Dagarna gick långsamt, vi njöt, men visst var hemlängtan nästan olidlig!

Och så rullade vi genom Ghana för sista gången, mot flygplatsen. Checkade in, och åt vår sista portion fried yam (men inget slår Mamas yam<3!). Det var med blandade känslor, en klump i magen och tårarna nära, men med längtan efter SVERIGE och familj som övertygade hela mig om att jag ville hem nu, vi klev på planet. Flygningen gick utan problem, och älskade fadern och Elin mötte oss, oslagbart! Jag behövde bara kliva ut i svensk -15 celsius för att tappa rösten, men jag och Emma bladdrade i munnen på varandra, från Arlanda till Djura. Vi tryckte en pizza i bilen, och det var LJUVLIGT!!!

Sverige är ett så ofantligt vackert land! Det är så rent, det är så fint. Det luktar ljuvligt, och det är så tyst. Och tomt. Det var jättejobbigt att krama älskade Emma hejdå, om så bara för ett dygn, men jag saknar att ha henne nära, JÄMT. Och så rullade vi upp till Tibble.. Jag SPRANG in och kramade äntligen om mamma och Julia, världens bästa känsla, oslagbart! Just första timmarna hemma, kan vara bland dom bästa någonsin. Det var värt ganska mycket, man orkar gå igenom en hel del, bara man får komma HEM. Det var så mysigt överallt, med julstämning och julklappar, pepparkakor, VATTEN, toalett, sängen, ta en dusch, och äntligen få äta TACOS! Ja, jag har svårt att tro att svensk mat någonsin kommer smaka så gott som den dagen.. På måndagen fick jag krama AMANDA, träffa Towe, och åka hem till Lovisa som hade bakat kladdkaka. Vilka vänner jag har, och var underbart det var att se dom igen! Att krypa ner under duntäcket för första gången på 91 dagar, var inte helt fel det heller..

Och ja, nu är jag på svensk mark igen. Som jag har längtat, men som jag längtar tillbaka.. Av hela mitt hjärta! Och det kommer jag nog göra, en lång tid framöver. Det är jobbigt att vara hemma, allt känns så nytt, men samtidigt är allt som vanligt, ALLT. Samma människor, samma rutiner, samma liv, och det är klart att det kommer ta sin tid att anpassa sig. Det är väl kulturkrock igen, särskilt när man känner att man nästan förstår afrikanerna bättre än svenskarna.

Och vilken resa vi har fått vara med om, det går inte att säga något annat. Långsamt går det upp för mig vad vi har varit med om. Och det är inte lite det! Ja, det får nog ta den tid det tar att "komma hem" och landa, på riktigt. Jag tittar på bilder och känner så mycket. Jag har börjat läsa igenom bloggen igen, och jag skrattar och gråter om vartannat. Det är skönt att ha Emma, någon som förstår.. Och ja, såklart, livet blir aldrig detsamma igen.

Det kommer en liten "sammanfattning" av resan så snart jag får ork och tid, tänker lägga ut en massa bilder och skriva lite. TACK igen alla som har läst och stöttat med kommentarer, det har värmt och peppat så obeskrivligt!

KRAM från ett iskallt Dalarna.