Sofia i GHANA

Hej alla mina saknade alsklingar darhemma!

Forst maste jag bara saga AMANDA, TOWE, LOVISA och saklart hela bastaste familjen (Elin ingen ska bli slagen, ingen fortjanar det, jag lovar!) jag saaaaaknar er sa fruktansvart mycket, men det ar sa GULD vart att veta att hur langt borta ni an ar sa har jag er alltid och det gor mig lycklig!

Ja, forra inlagget var inte sa roande och muntert, men jag ska gora mitt basta! Ja, i onsdags for jag och Emma till "byn bortom (dom vackraste i varlden) bergen", Jamasi och fick antligen anvanda internet. Sen atervande vi till barnhemmet, som alla andra eftermiddagar. Maste beratta en liten hemsk upplevelse dar pa kvallen, jag satt och matade Esaja, den nast minsta bebisen typ en manad gammal, men han ville inte ata utan allt rann ut. Da tar Piraten som vi kallar en av dom som jobbar (ovriga nicknames ar Trollet och Haxan, sa trevliga arbetskamrater har vi) lilla Esaja och HALLER i honom sa han inte kan andas, hon tar bort korken pa nappflaskan och ja, som sagt, haller. Efterat kraks Esaja i hela sangen. Man blir sa frustrerad over deras uppfostringsmetoder... Pa kvallen regnade det, vi satt ute som vanligtoch at middag och tittade pa varlden fran Mamas uteplats, en av mina favoritplatser i hela varlden. Sen gick jag in och la mig pa soffan och vaknar en timme senare av att mina egna svettdroppar rann nerfor kinden. Sant ar livet har! Lille Albert lag nedanfor pa mattan och sov annu djupare.. Ja, jag var inne i en mat- och sovdepression dar ett tag det enda som gjorde mig glad var att tanka pa mat, ata mat, och nar det var dags att sova, men jag tar mig langsamt ur den.

Pa torsdagen jobbade vi som vanligt, och pa lunchrasten gjorde vi, ni kommer inte tro er ogon... Jag tog pa mig plasthandskar och STADADE VAR TOALETT efter sex veckor, ja, jag borjar ju inse det har med Sofia, Emma, hygien.. Fran och med nu blir det veckostadning kan jag lova. Pa lunchen var det kris, och vi fick risboll till lunch. Krak! Sa vi gick en superrask powerwalk in till town och tillbaka, och i pasen hade vi annu en choklad. Inte lika gudomligt som forsta gangen, nu smakade det mest blockchoklad, men det var kanske tur att den inte var sa god sa det ine blir nagon vana.. Pa kvallen hangde vi med vara, faktiskt, underbara smabroder. Gud vad jag kommer sakna att ha dom runt sig standigt! Lille Albert 6 ar och sa min favoritmanniska av alla hittills, Utbolingen (som vi fortfarande kallar honom i brist pa annat namn..), 13 ar. Han forstar inte engelska har vi nu antligen fattat, sa vad man an sager "Do you know where Yvonne is?" svarar han YES "can you show us where she is?" YES, och sitter kvar och tittar pa teve. Han sager ocksa alltid "Ooh, Sofaja" eller "Ooh, give me small ball" for han och lille A ar ocksa riktiga skitungar och sa fort vi glommer stanga dorren efter oss (vilket ar en av dom sakerna nog Emma inte kommer sakna med mig nar vi kommer hem) sa kommer dom alltid in och borjar grava i bagarna dar dom vet att vi har leksaker. Men hur som helst, sa var det Emma, Albert och Utbolingen mot Sofia i ett kittelkrig och jag lag pa golvet och skrek om nad.. Ibland kan sa lite gora en sa lycklig. Utbolingen har ocksa borjat med en trevlig vana att krama oss och idag fick han en puss pa kinden av oss (efter att han skurat varat golv. Sex veckor efter att vi kom, och vi fortfarande inte hade fragat om vi fick lana golvmoppen, tror jag Mama fick nog och skickade in Utbolingen for att gora det. Pinsamt?)

Ja, annars har vi verkligen fatt rutin pa livet har.. Vakna, frukost, barnhemmet med blojbyte, madrasstvattning, pakladning av barn, bebisfrukost, bebisbad, och sa till sist lagga alla, rena med rena kalder och blojor. Lunch med antingen tvattning, internet, styrketraning, kortspel, njuta av att inte gora nagonting. Sen barnhemmet igen, blojbyten, sa mycket mys och lek vi hinner, forbereda kvallarna som oftast ar ganska kaotiska med att sa gott vi kan lagga i ordning blojor och klader. Sen ar det middag for bebisarna, ibland halv fem, ibland halv sex, beroende pa vem som jobbar. Rutiner for barnen ar inget prioriterat...

Sen ar det att fa alla i sang, ibland lagger vi ALLA cirka 20 bebisar, ibland hjalper nagra i personalen till, men det ar valdigt begransat.. I borjan var det svart, men vi blir duktigare och duktigare. Igar fick vi forresten en ny bebis, som foddes i forrgar, helt galet! Igar var det ocksa Santa Monicas Day (hela omradet dar barnhemmet hor till, med skolor och allt) sa vi kladde dom stora barnen i fina shorts och kjolar. Det ar forovrigt en av dom aldre barnen som har blivit besatt av mig.. Nagra barn foredrar Emma (hon ar ju faktiskt barnmanniskan av oss tva) och det ar ganska gulligt, men han som blivit kar i mig ar "Anton" som vi kallar honom (han ser ut som en Anton) och han ar vad jag skulle kalla ganska efterbliven. Han springer och slar dom andra barnen och ibland aven oss och han ar faktiskt laskig (nagra av er minns val Daniel pa min gata, pa den nivan ar han nastan..) och det ar INTE kul nar han vagrar att bli kladd av Emma, utan bara gar till mig och sen far jag sitta dar och vara livradd for att bli knockad i huvudet, haha.

Den har ringormen har spridit sig aven till mig (var fan kommer dom ifran?!) och jag har nu tre pa magen. Laskigt! Natterna har ar alltid ett aventyr, jag skrattar och pratar i somnen, for nan kvall sen sa knockade jag och Emma ihop huvudena mitt i natten, och igarnatt SMALL det verkligen rakt over huvudet pa oss (aska alltsa) och Emma mumlade om att hon maste halla i min fleecetroja som vi alltid drar over oss nar man vaknar mitt i natten av att kylan har dragit in. Inatt dromde jag att Bamboo dog.. Jag har varit ganska ledsen over allt, men det ar samtidigt sa skont at vi ar har nere, dar det alltid hander nagot, och aven om man ibland far tvinga sig sjalv sa AR det den basta medicinen att sysselsatta sig. Jag skriver mycket i min dagbok och forsoker att leva i nuet, det kommer att bli tufft att komma hem, samtidigt som allt kanske skulle vara mycket enklare.

Igar var en valdigt speciell kvall... Efter att vi fatt varan traditionella fredagsmacka (nar vi ater tre portioner rid och jam, och dessutom EN HEL LIMPA till frukost, hur kan dom da tro att vi ska bli matta pa en liten macka med agg pa till middag?) gick vi for att kopa apple och lite banan(?)chips. Dumma svenskar... "Nejmen, blir det host?" fragar Emma nar vi plotsligt mots av en stormvind med sand och lov, men vi fortsatter traska i godan ro. Nagra minuter senare ar det STORM, och da menar jag storm! Vinden blaste nastan omkull oss och precis innan regnet borjade HAGLA ner hann vi in under tak. Annu nagra minuter senare star vi i ett KOLSVART Afrika, strommen har gatt och da blir man faktiskt lite radd pa allvar, vi star dar mitt ute i town, ganska forsvarslosa, och allt ar becksvart forutom nagra taxibilar som langsamt trevar sig fram pa vagen. Vi borjar prata med tva tjejer med plastpasar pa huvudet for att skydda deras loshar (har jag sagt att ALLA har har peruk eller loshar?) och pa nagot satt hamnar vi i en taxi tillsammans med dom, vi fyra i baksatet, jag i Emmas kna, ihoptryckta. Vi lyckas komma ihag vad stallet vi bor pa heter och blir efter overtalning avslappta pa vagen hem. Dar star vi, med varsin svart plastpase pa huvudet (som tjejerna asgarvandes tryckte pa vara huvuden) och regnet HALLER ner som en jakla dusch. Det ar sa javla kolsvart sa man inte er handen framfor sig, och vi har en vag som tar 30 sekunder att ga i dagsljus framfor oss till huset och TRYGGHETEN. Men vi har ett problem, och det ar att vagen har forvandlats till en varflod som Emma uttryckte det, och efter forsta steget har Emma vatten till knana. Pa nagot satt lyckas vi famla oss fram till huset, livradd var jag hela vagen, men jag holl Emmas hand hela tiden, och helt drankta har vi nog varit med om en av dom sjukaste men ocksa roligaste upplevelserna hittills... Det som kom sen hade jag dock garna varit utan, i resten av mitt liv. Vi gar in och byter om, och ska ga ut och ata varat apple och se regnet pa tryggt avstand under tak. Innan vi hinner komma ut i "korridoren" vander Emma likblek i ansiktet och sager "Dom misshandlar utbolingen, vi vander, hjalp, jag vill inte se", helt panikslagen. Man hor liksom hur en hand snartar mot hud och vi gar bara raka vagen ut och forbi, hinner inte tanka nagonting, jag bara ser hur varan gulliga snalla Mama star och stanger in nagon (vi vet inte om det var Utbolingen eller en av systrarna, Angela 13 ar) mot vaggen och slar. Emma borjar grata och jag ar helt tom i huvudet. Till slut gar jag fram mot dom och sager, alldeles for tyst, "Please stop it". Da slutar Mama och gar... Sa, ja, nu har jag for forsta gangen sett nagon SLA ett barn. Det vi har sett pa barnhemmet gar inte att jamfora, for det ar deras satt att pa nagot satt uppfostra. Jag sager inte att jag accepterar det, men det ar inte att sta och SLA nagon rakt upp och ner, gang efter gang, sa himla medvetet. Efterat kommer man ju pa allt man skulle ha gjort, stallt sig emellan, slagit Mama, bara skrikit henne rakt upp i ansiktet, men nu vet vi. Att det hander. Det man har last om sa manga ganger, sett pa teve, men kanske inte forstatt. Ja, jag vet inte, men pa nagot satt har nagot i en forandrats efter att ha sett nagot sant har. Kanske den oskyldiga synen pa livet. Efterat ville jag krakas, och efter det var jag bara obotligt tom och ledsen. Jag vet att det har ar Afrika, det ar nog sahar manga gor det har, men jag vet att jag inte tycker om Mama langre, och jag vet att jag aldrig aldrig aldrig nagonsin ska sla eller gora illa ett barn med flit.

Ja, och idag akte vi till Kumasi igen.Laddar upp sa manga bilder jag hinner, och sen ska vi njuta vid poolen. Mamma, ni behover inte bara radd for att ringa, jag blir faktiskt jatteglad! Jag ska ga och kolla om paketet har kommit, hoppas hoppas hoppas!

Livet gar vidare, sakta men sakert, och nu har halva tiden gatt.. Jag och Emma har redan gjort en lista pa saker vi ska gora nar vi kommer hem, sa man inte deppar ihop, och kom igen, livet ar fullt av mojligheter. Faktiskt! Jag langtar sa mycket efter er alla, och jag langtar hem, och jag forstar samtidigt inte hur jag ska kunna lamna all det har.

Kram pa er ALLA!


 Jag och nagra av dom roliga, dryga, lovely barnen under en av manga GALNA flumkvallar!

Jag far flator!
Har sitter alla "vara" sma underbara barn, och mitt i alltihopa matar jag en av bebbarna!